I started something I couldn't finish

1. There Is A Light That Never Goes Out (The Queen Is Dead, 1986)

2009-04-22T13:25:00.003+02:00

Dags att ro den här listan i hamn. Lika självklar vinnare Thunder Road var på min Topp 50-lista över Bruce Springsteens bästa låtar, lika självklar är There Is A Light That Never Goes Out. Min största The Smiths-kärlek. En låt att vårda och älska och luta sig mot i dåliga tider och i goda tider. Så oändligt vacker. Vemodig, sorgsen. Allt som finns att säga om den här låten är väl redan sagt av andra redan. Men små subtila nyanser kan lyftas fram. Textraderna "And in the darkened underpass I thought Oh God, my chance has come at last But then a strange fear gripped me And I just couldn't ask" och den syntetiskt framställda flöjtslinga som tonar fram i bakgrunden när Morrissey sjunger dessa rader, 1.46 in i låten. Melodin. Den akustiska gitarrslingan - Johnny Marrs allra vackraste. Det enda negativa som finns att säga om There Is A Light That Never Goes Out är att den är nästsista låten på skivan. Den borde självklart ligga sist. Den perfekta avslutningen. Och den blir även den perfekta avslutningen på den här bloggen. Med detta inlägg tackar jag för mig. Jag har inte tid och inte ork och framför allt ingen lust att blogga. Jag har ingenting att säga, och då är det lika bra att tiga. Jag kommer inte att sakna bloggandet en sekund, och eftersom jag inte har några läsare kommer ingen att sakna bloggen heller. Alla blir glada. Tack och hej för mig!

From Small Things (Big Things One Day Come)

2009-04-21T20:50:00.002+02:00

En önskan inför den 7 juni: Bruce - kör den här:

You Got It

2009-04-21T20:35:00.002+02:00

Mer gubbrock, mer Roy Orbison och mer Jeff Lynne. Roy Orbisons sista platta Mystery Girl släpptes postumt efter Roys död och producerades som sagt av Jeff Lynne. Och det märks! Det låter oerhört mycket Jeff Lynne, dvs massor av ljud, slickt, snyggt och välslipat. Den bästa låten på skivan är så klart den här låten - You got it.

Katastrofala omslag

2009-04-09T09:47:00.003+02:00

Det var ett bra tag jag var inne på sidan sist, men de senaste dagarna har den fått en revival här hos mig. Jag syftar förstås på Katastrofala omslag, en av nätets allra roligaste och mest träffsäkra bloggar/hemsidor. Sida upp och sida ner med fasansfulla skivomslag (främst från obskyra dansband från 70- och 80-talen (en reflektion förresten: om man som dansbandsfan gillar de här banden; anses man då som "creddig"; ungefär som ett dansbandens svar på att gilla svår black metal (Deathspell Omega, Funeral Mist, Watain) som hårdrockare?)) och extremt roiga texter som i detalj anylserar omslagen. Jag skrattar mig fördärvad åt bilderna, men ännu mer åt texterna. Jag bjuder på ett smakprov här, av den läckra skivan på bilden ovan:

"Nu vridet vi fram klockan till 1982, och här får plötsligt Roland och de andra vara med och pryda omslagsbilden. För att kompensera för detta har Pelle valt att demonstrera sin ledarroll i gruppens strikta hierarki genom att ha på sig en otroligt ful skärmmössa med texten "the boss", som står rakt upp likt en mitra. Kontrasten mot titelns färg är sämre än någonsin, Pelle har hunnit lägga på sig ett par smickrande kilon, de har skojat till det med lustiga hattar och poserar med tidsenliga cyklar i bockstyrets glansdagar.Längst till höger står en man som vi känner igen från "Jubileums 10:an", här iförd rebelliskt avklippta jeansshorts och ett ansiktsuttryck som förmedlar att han tyckte det var en jävla löjlig idé det här med att ha hattar på sig, skulle han vara med skulle han åtminstone ha den minsta.Sen har vi Roland, vår Roland. Vilket kärt återseende! Han står iklädd plommonstop och garvar av livets lust, trots att han knappt når ner till marken och får kämpa med armarna för kung och fosterland mot ramen som obönhörligt pressas långt upp i härligheten.Sedan har vi Ludgo-Pelle själv, som står stadigt på jorden, som sig bör. Den givne ledargestalten. Eller?Till vänster om honom har vi en ny karaktär, en kåkfarare i hög hatt som tränger sig in i centrum och skymmer Pelles arm på ett mycket provocerande sätt. Vem är denne nya konkurrent om Ludgo-Kronan? Kaxigt cool är han hur som helst; han har matchat vita träskor, tubsockor, minimala shorts och hängslen, det är inte något man skojar bort i en handvändning.Slutligen har vi ännu en nykomling, en märklig historia i cowboyhatt och armen ledigt hängande i hängslet mitella-style. Varför dessa pridehängslen förresten? Ser det ut som att hans mikroskopiska shorts behövde slitas högre upp i grenen? Vi ser bra som det är, tack så mycket. Han har efter etikettens regler valt vita lågskor till bruna tubsockor, och för att markera hans utanförskap har han givits en annorlunda t-shirt än de andras. De övriga bär matchande reklamtröjor från något cykelassocierat, givetvis undantaget Pelle som har en deluxvariant med samma logotyp. Vår vänstre kamrat däremot har tilldelats en tröja från något enhjulingslopp för hjärtsjuka nakna albinos.Skivan släpptes på bolaget "Roldex". Det låter som en klocka som man köper av den där mannen på Gran Canaria som bara har ett öga och som man (när han väl fått syn på dig bland gatukonstnärerna som alltid spraymålar horribla landskap innehållande vattenfall, pyramider, stora planeter, små träd och ett par små fågelsilhuetter) inte slipper ifrån förrän man köper en äkta Roldexklocka eller skjuter honom i ansiktet."

På något sätt, av någon perves anledning, blir jag sugen på att spisa de här skivorna. Dansbandsvärlden modell 70-tal verkar så enkel, så romantisk, så enfaldig och mjuk.

Traveling Wilburys

2009-04-06T20:30:00.004+02:00

Min gubbighet tog sig till nya extremer i dag. Jag var i Danmark med föräldrarna i helgen och farsan spelade den här skivan i bilen:

Traveling Wilburys första skiva! Det blir inte gubbigare. George Harrison, Roy Orbison, Bob Dylan, Tom Petty och Jeff Lynne. Fem rocklegender från tre generationer samlades för att göra den ultimata gubbskivan. Och det gick ju bra! Jag är uppväxt med den här gubbskivan, och det spelar säkert in. För den här skivan är bra! Jeff Lynnes produktion är typiskt 89-talssnygg med "skicklig hästsvans och obligatorisk läderväst"* och de fem farbröderna levererar ett gäng mycket starka gubblåtar. Handle With Care, Last Night, Not Alone Anymore, Heading For The Light, Margarita och så klart End Of The Line är grym gubbrock. Skivan, Vol 1, blev en mycket stor framgång och uppföljaren Vol 3 kom något år senare. Tyvärr hade Roy Orbison gått bort då, och Vol 3 nådde inte alls samma framgångar. Den är heller inte lika bra. Men Vol 1 är i all sin 80-talsdoftande gubbighet en klassisk rockskiva.

* Andres Lokko

Bra skit 2009

2009-04-06T18:26:00.004+02:00

En liten sammanfattning av de första fyra månaderna 2009 kanske kan vara på sin plats. De här skivorna har jag i stor eller liten utsträckning haft behållning av:

Mastodon - Crack The Skye (tveklöst bästa skivan i år)
M. Ward - Hold Time
Antony & the Johnsons - The Crying Light
Bonnie "Prince" Billy - Beware
V/A - Dark Was The Night
The Boy Least Likely To - The Law Of The Playground
Andrew Bird - Noble Beast
Dan Deacon - Bromst
The Decemberists - The Hazards Of Love
Camera Obscura - My Maudin Career
Fever Ray - Fever Ray
Funeral Mist - Maranatha
Animal Collective - Merriweather Post Pavillion

2009 har varit ett bra musikår så här långt, helt enkelt.

2. Well I Wonder (Meat Is Murder, 1985)

2009-03-27T10:59:00.005+01:00

Nummer 2 på listan är en alldeles för bortglömd pärla från Meat Is Murder. Inklämd mellan Nowhere Fast och Barbarism Begins At Home återfinns den vackra, bitterljuva halvballaden Well I Wonder. Johnny Marrs akustiska gitarr gör underverk och Morrissey gör en av sina bästa sånginsatser.

Meat Is Murder blev en stor succé när den släpptes 1985, och tog sig upp i topp på den brittiska topplistan. Det är en av bandets mest varierade skivor, och även en av de textmässigt mest laddade skivorna där Morrissey tar upp djurens rätt (Meat Is Murder), skolväsendet (The Headmaster Ritual) och den sedvanliga ensamhets- och utanförkänslan i t ex How Soon Is Now och just Well I Wonder.

Well I wonder
do you hear me when you sleep ?
I hoarsely cry

Well I wonder
do you see me when we pass ?
I half-die

Please keep me in mind
please keep me in mind

Gasping - but somehow still alive
this is the fierce last stand of all I am

Gasping - dying - but somehow still alive
this is the final stand of all I am
Please keep me in mind

Ljudet av fallande regn som tonar in i slutet av låten bidrar till den sorgsna, vemodiga känslan. För mig är Well I Wonder en av The Smiths största stunder, överträffad bara av en viss låt på plats nummer 1 som jag misstänker att de flesta redan listat ut vilken det är.

Nya kläder

2009-03-14T18:37:00.002+01:00

Jaha, så har jag snart tömt kontot igen. Köpt för mycket (eller för dyra snarare) kläder igen. Men jag var bara tvungen!

Förra helgen blev det ett par låga, fina skor i grå canvas med brun sula/klack från Bobbie Burns, som gått från streetwear till att göra riktigt snygga, klassiska grejer. Jag har två par skor från dem nu.

I dag blev det ett nytt, enkelt svart bälte från Tiger och en blå cardigan från Filippa K. Enkel, stilren och mycket snygg. En button down-skjorta och ett par chinos till det. Ska köpa nya skor igen förresten. Klassikernas klassiker: Tretorn Nylite.

The Crystals

2009-03-14T17:37:00.002+01:00

Phil Spectors Wall of Sound-idé när den är som vackrast och bäst: The Crystals. Bildad 1961 i New York snappades gruppen snabbt upp av Phil Spector och redan samma år gav han den kontrakt på sitt bolag Phillies Records. Gruppen hann släppa ett par singlar, innan Phil Spector med Darlene Love som sångerska spelade in He's A Rebel och He's Sure The Boy I Love under namnet The Crystals. Sedan började det riktiga The Crystals spela in igen, däribland gruppens största låtar Da Doo Ron Ron och Then He Kissed Me. 1966 splittrades gruppen och Phil Spector gick vidare och satsade på bland andra The Ronettes.

He's A Rebel:

Da Doo Ron Ron:

He's Sure The Boy I Love:

Then He Kissed Me:

3. This Charming Man (The Smiths, 1984)

2009-03-13T11:29:00.004+01:00

En av The Smiths allra mest ikoniska och klassiska låtar finner vi här på plats nummer 3. This Charming Man är självskriven på en sådan här listan. Få låtar gör mig på så gott humör som den här raka, enkla gitarrdrivna poplåten, som faktiskt var min första kontakt med bandet. Kärlek vid första ögonkastet, som man brukar säga. Den släpptes som bandets andra singel i oktober 1983 och gjorde inget större väsen av sig, 25 plats på brittiska singellistan. Texten berör ett typiskt The Smiths-tema: sex och kärlek, men ur ett homosexuellt perspektiv. Texten är full av metaforer, och handlar i stort om textens protagonist som blir uppraggad av en charmerande man i en charmerande bil. Texten var en reaktion på macholåtar som Frankie Goes To Hollywoods "Relax", en låt den brittiska gayrörelsen hade svårt att identifiera sig med. Jag älskar den här låten. Jag har dess titel ingraverad på min iPod, jag kallar mig för This Charming Man på msn och här på sidan, jag har haft den som ringsignal... Total dyrkan. För övrigt är videon till låten briljant: bandet i ett rum fullt med blommor och Morrissey med en bukett blommor som han står och vevar. Ologiskt, konstigt och lysande.

Live på tv-programmet The Grey Old Whistle, 1983:

UE - kärlek till det förfallna och övergivna

2009-03-04T11:23:00.002+01:00

Min nedan beskrivna vurm för nostalgi spelar nog in väldigt mycket när jag nu ämnar författa ett inlägg om det ständigt växande fenomenet Urban Exploration - UE. Dvs fascinationen för det övergivna. Övergivna och fallfärdiga bostadshus, industrier, militäranläggningar och liknande. Ruinromantik. Den har nog alltid funnits hos människan. Varför skulle vi annars utforska och gräva fram ruiner från forna civilisationer. Inkaruiner, pyramiderna - ni hajar. UE är samma sak, men perspektivet har flyttats fram till ruiner från vår egen tid. Det som fascinerar mig är de historier som finns bakom ruinerna. Framför allt är det bostadshus som intresserar mig. Vem har bott där? Vilka historier finns att berätta? Varför har huset övergivits? Det är något sorgligt över att titta in i ett övergivet, utdömt hus. Vad har hänt här?

I Helsingborg där jag bor finns ett stort patricierhus som stått övergivet så länge jag bott i stan. Mitt i centrum står detta stora, ödsliga hus. Tyvärr har nu kommunen köpt det och renoverar det för fullt. Någon gång under året ska det stå klart för inflyttning sägs det. Men det finns så mycket annat spännande. Inte runt omkring Helsingborg, men i mina hemtrakter finns många objekt. Och ännu mer uppe i Göinge. Där hittar man ödehus över allt. Jag och min bror var på en UE-exkursion strax efter jul och hann under den dagen med en tom eternitvilla utanför Kiaby, Broby Sanatorium, strumpfabriken i Knislinge och vi körde även förbi flera intressanta objekt som får undersökas vid något annat tillfälle. Internet är fullsmockat av UE, både internationellt och nationellt. Vi har det kanske mest tragiska men samtidigt mest fascinerande objektet av alla: staden Pripyat i Ukraina. I Pripyat bodde 500000 människor men den evakuerades över en natt i samband med kärnkraftsolyckan i Chernobyl 26 april 1986 och har stått tom sedan dess.

Eller den lilla amerikanska staden Centralia som tömdes i princip helt efter att en underjordisk kolfyndighet antändes på 60-talet. Det brinner fortfarande under det som är kvar av staden och beräknas göra så i åtminstone 100 år till.

Konjuktur och dåliga tider skapar UE-resmål. I Sverige är hela Bergslagen och Norrland fyllt av nerlagda gruvor och bruk och gamla bruksamhällen som sakta tynar bort: Fredriksberg, Grängesberg, Laxå, Ådalen. Jan Jörnmark är väl den främsta auktoriteten på området i Sverige. Hans hemsida bjuder på många extremt läsvärda reportage, och hans två böcker i ämnet, Övergivna Platser 1 och 2, är ännu bättre. På 28 dagar senare, det svenska UE-forumet, finns ännu mer länkar.

Mitt eget UE-intresse vaknade till liv i samband med ett reportage om UE i TV-programmet Outsiders för fyra-fem år sedan. Det handlade mest om tunnlar i Stockholm, men var likväl intressant. Själv är jag gammal och bekväm och utforskar mest via internet. Mitt första egna UE-objekt kommer från barndomen i Åhus. Där villaområdena slutar finns en skog, åkrar och ett par rejäla kolhögar som skulle användas i beredskapstid eller liknande. Vid de här kolhögarna - som man knappt vågade sig till med tanke på alla myter som gick om dem - låg en gammal kiosk. Vad kiosken gjorde där har jag aldrig förstått. Jag var väl 8-9 år gammal och vågade aldrig ta mig dit. Jag såg bara kiosken på avstånd. Men andra hade varit där och de visste att berätta om nergrävda skatter, hemliga rum under kiosken och liknande. Jag och pappa åkte dit en gång på väg hem - 1988 borde det här ha varit - och jag fick äntligen se kiosken med egna ögon. Den var inte alls spännande. Där låg några fimpar, någon ölflaska och kanske någon porrtidning. Och en förtorkad ödla. Det var allt. Men ändå. Sedan dess har jag alltid varit fascinerad av gamla, övergivna platser.

4. Still Ill (The Smiths, 1984)

2009-03-04T10:26:00.004+01:00

Nostalgi. Alla hemfaller åt nostalgi. Själv hemfaller jag åt nostalgi tämligen ofta. Det kan vara att jag hör en låt, känner en doft eller ser en bild som för mig tillbaka till en viss tidpunkt i livet. Som Satyr sjunger i Satyricons låt Black Lava: Autumn in the air, (the) smell of Black Metal 90-95.
Somliga hemfaller åt nostalgi i den utsträckning att de mer eller mindre lever i det förgågna. Andra fnyser åt nostalgin och menar att man ska leva i nuet. Själv unnar jag mig gärna en dos nostalgi emellanåt. Varje gång jag kommer hem till mor och far blir jag nostalgisk. Vandrar runt i mina gamla kvarter, minns hur det var. Nostalgi ses över allt: i Hideo Kojimas spel Metal Gear Solid 4 som är en enda lång hyllning till de tidigare spelen i serien med tonvis av mer eller mindre uppenbara hänvisningar till dem. Eller som Capcoms MegaMan 9 som löpte linan ut och gjordes exakt som ett gammalt NES-spel. Nostalgi kan vara vackert. Och aldrig så vacker som The Smiths låt Still Ill:

I decree today that life
Is simply taking and not giving
England is mine - it owes me a living
But ask me why, and I'll spit in your eye
Oh, ask me why, and I'll spit in your eye
But we cannot cling to the old dreams anymore
No, we cannot cling to those dreams

Does the body rule the mind
Or does the mind rule the body ?
I dunno...

Under the iron bridge we kissed
And although I ended up with sore lips
It just wasn't like the old days anymore
No, it wasn't like those days
Am I still ill ?

Does the body rule the mind
Or does the mind rule the body ?
I dunno...

Ask me why, and I'll die
Oh, ask me why, and I'll die
And if you must, go to work - tomorrow
Well, if I were you I really wouldn't bother
For there are brighter sides to life
And I should know, because I've seen them
But not very often ...
Under the iron bridge we kissed
And although I ended up with sore lips
It just wasn't like the old days anymore
No, it wasn't like those days
Am I still ill ?

Texten är helt lysande. Här finns hur många citat som helst: For there are brighter sides to life
And I should know, because I've seen them. Fint sagt. Och sen den typiska, uppgivna Morrissey-ironin:
But not very often ...

De raderna känns så oerhört karakteristiska för Morrissey som textförfattare. Ett uppgivet, sorgligt konstaterande uttryckt med en nattsvart, knivskarp ironi. Briljant.

Still Ill visar den sorgliga delen av nostalgin: den som anser att det var bättre förr. Det som en gång var är för alltid borta, och kommer aldrig tillbaka. Det är en rätt sorglig tanke, om man nu tycker att det var bättre förr. Extra tragisk om det nu verkligen är så, säg att livet tidigare var ljuvligt, något inträffade och livet är plötsligt en spillra av sitt forna jag. Texten sägs handla om Morrisseys egna nostalgiska återblickar till 70-talets punkscen i Manchester. Min egen nostalgi kretsar mycket kring min studenttid. Den var underbar. Men den har varit. Jag har gått vidare. Men jag gillar ändå att återvända till den tiden. Det var en rolig tid. Mycket hände. Bra som dåligt. Bitterljuva känslosvall sköljer över mig när jag går förbi mitt gamla studentboende. Men livet rullar vidare. Men minnena består, och inget ackompanjerar dem så bra som Still Ill, The Smiths fjärde bästa låt.

Här är studioversionen:

Här är en liveversion från 1984:

Elvis-pepp

2009-02-27T22:57:00.007+01:00

Jag och sambon dammade av Elivs Presleys magnifika 68 Comeback i kväll. Vilken storstilad comeback Elvis gjorde där 1968 efter ett par mörka år med fåniga musikfilmer och i populärmusikens bakvatten efter att The Beatles ändrat om hela kartan. Men med den här TV-sända specialshowen tog Elvis en ljuv revansch. Den sändes på NBC den 3 december 1968 och bjöd på en rad olika inslag där Elvis fick visa upp sig. Bland annat förinspelade, storslagna nummer med dansare och Elvis i centrum. Men höjpunkten var de två akustiska jam Elivs gjorde inför en liten publik tillsammans med sina närmaste bandkollegor såsom Scotty Moore på gitarr och DJ Fontana på trummor (eller snarare gitarrfodral i det här fallet). De körde gamla Elvis-favoriter på ett avspänt, informellt sätt där de sitter och skämtar med varandra, Elvis glömmer texterna och verkar över huvud taget ha extremt roligt. Resultatet blev helt jävla fantastiskt - bland det bästa som gjorts i musikväg. Elvis och hans vänner lyckas med enkla medel framkalla ett ös som får det att svartna för ögonen. Kolla klippen här nedan för bevis. Och kolla även in All Shook Up, där Elvis får flickorna i publiken att tjuta av förtjusning när han juckar, vickar på höfterna, skrevar och går ner på knä. Och i den läderdräkten. Det är så att jag själv sitter och blir helt till mig. Snyggare karl finns inte.

Baby What You Want Me To Do:

Lawdy Miss Clawdy:

All Shook Up:

5. Some Girls Are Bigger Than Others (The Queen Is Dead, 1986)

2009-02-27T12:10:00.003+01:00

Åh. En av The Smiths allra vackraste och mest behagliga låtar. Återigen är det Johnny Marrs gitarrspel som är kanske låtens stora stjärna. Herregud, vad den mannens gitarr låter ljuvligt! Till denna underbara musik väljer Morrissey att skriva en plump, oseriös text om att vissa flickor är större än andra. Och det funkar lysande!

Som avslutning på The Queen Is Dead är Some Girls Are Bigger Than Others perfekt, har jag kommit fram till på senare år. Förr tyckte jag att plattan skulle avslutas med There Is A Light That Never Goes Out, men jag tror att det behövs något mjukt, avslappnande efter en låt som There Is A Light (som så klart återkommer på listan tids nog). Finns inte så mycket att säga. Some Girls Are Bigger Than Others är ren bomull för öron och själ.

Världens sämsta spel

2009-02-24T20:22:00.003+01:00

Efter GTA IV-hyllningarna - ett av tidernas största luftslott - är de höga betyg Resistance 2 fått ett av tv-spelsvärldens största mysterier. För maken till uselhet har jag sällan varit med om. Resistance 2 påminner om ett gammalt NES-spel i det att det lockar fram vansinnet i mig. Jag har aldrig någonsin blivit så arg på ett spel förr. Resistance 2 är svårt. Men det är även korkat. Vapnen är klena och tråkiga. Allt som är dåligt med att spela ett spel i förstapersonsvinkeln visar sig i Resistance 2. Gång på gång på gång dör jag för att jag fastnar i en vägg eller i ett hinder som jag inte ser, men som jag hade sett på riktigt. Eller så ramlar jag ner för ett stup. Backar in i en vägg. Och så vidare. Det är så jävla korkat. Dessutom är utmaningen orättvis och obalanserad. Det väller in fiender och man har knappt möjlighet att värja sig mot dem. Fult är det också. Grafiken är fattig, lågupplöst och med dåliga texturer. Ofta påminner det om ett snyggt Xbox-spel. Ibland bjuds vi på riktigt snygga grejer, men oftast är Resistance 2 fult. Karaktärerna ser ut som skit, och dessutom är de extremt anonyma och tråkiga. Och spelets huvudperson Nathan Hale är den sämsta karaktärern någonsin i ett spel. Han är så värdelös att jag hoppas att han ska dö hela tiden. Det är knappt att jag vill klara spelet, bara för att han inte ska få vinna. Fast jag kommer aldrig att klara spelet. Efter att ha dött tio gånger på raken av en och samma fiende i kväll förpassade jag spelet ur min PS3 och ner i min väska. I morgon byter jag in det mot Killzone 2 och får njuta av ett spel som visar hur förstapersonsaction ska se ut. Jag byter det sämsta fps-spelet någonsin mot ett av de bästa. Det känns helt okej. Lyckligtvis har Resistance 2 inte sålt särskilt bra, så med lite tur skrotas den här genomruttna serien och utvecklaren Insomniac satsar på något annat i stället, något de klarar av. T ex att leverera ett nytt Ratchet & Clank.

Resistance 2 - jag HATAR dig.

6. Half A Person (The World Won't Listen, 1987 / Louder Than Bombs, 1987)

2009-02-23T10:59:00.004+01:00

Låten släpptes som singelbaksida till Shoplifters Of The World Unite i januari 1987. Det ironiska är att b-sidan Half A Person är mycket bättre än a-sidan. En något vemodig ballad, både i sitt musikaliska anslag och i sin text. Johnny Marrs akustiska gitarr driver låten, som har en fantastisk sångmelodi. Lyriken kan som vanligt analyseras och vridas och vändas på i det oändliga. Feministernas kamp, Morrisseys ungdom osv. Själv fastnar jag alltid för textraderna:

And if you have five seconds to spare
Then I'll tell you the story of my life

Ironiskt och tragiskt på samma gång. Som så ofta med Morrisseys lyrik alltså.

Mastodon - Crack The Skye

2009-02-22T18:53:00.003+01:00

Mastodon har sålt sig! Mastodon har blivit mesiga! Ja, det skulle inte förvåna mig om snacket kommer att gå så efter att folk har fått ta del av Mastodons nya platta Crack The Skye. För visst, skivan är bra mycket "snällare" än bandets tidigare alster. Sången är numera helt befriad från skrik, bara rensång och stämmor. Skitsnyggt! Personligen tycker jag att det är uteslutande positivt att det onyanserade vrålandet som förekom främst på EP:n Lifesblood och första plattan Remission nu helt är borta. Låtmaterialet är måhända lite mjukare än förr, men lika intrikat och snårigt som någonsin tidigare. Neurosis-tyngd, thrash metal-tugg, ljuva Thin Lizzy-harmonier, proggrock, excellent musicerande. Brann Dailor är lika briljant bakom trummorna som alltid, och gitarrspelet med de snygga slingorna och tvillingharmonierna framkallar rysningar. I Ghost Of Karelia svävar bandet ut ordentligt i skitsnygga ljudlandskap och jag kallar ledigt låten för en av de bästa de har gjort. Texterna är i vanlig ordning rejält flummiga. De tre tidigare plattorna har var och en handlat om elementen eld, vatten och jord. Crack The Skye handlar om eter. Ett konceptverk om själavandring, Rasputin och andevärldar. På något sätt matchar textkonceptet musiken rätt så bra. Mastodon fortsätter att köra sin grej, och skiter i vad alla andra tycker och tänker. Gott så.

Den stora speltråden

2009-02-14T20:15:00.003+01:00

Det var länge sedan jag skrev något om tv-spel. Tro inte att jag legat på latsidan bara, jag har spelat som en tok under årets första två månader. Tänkte skriva några rader om vad jag spelat, och vad vi har att se fram emot i spelväg under året.

Prince Of Persia

Köpte det här för löjligt lite pengar via engelska Game. 300 spänn eller något. Extremt värt. Den celshadade, tecknade grafiken är otroligt vacker. Kontrollen över prinsen är enkel och smidig. Förra generationens Prince Of Persia var mer actionbetonad, men här är det ren plattform som gäller. "Banorna" är smart utformade och bjuder på halsbrytande plattformsakrobatik. Tyvärr lider Prince Of Persia lite av samma symptom som Assassin's Creed i att kontrollen är lite för automatiserad. Prinsen gör helt enkelt väldigt mycket av sig själv, som spelare räcker det att trycka på hoppknappen så gör prinsen ofta jobbet själv. Det är dock inte lika illa som i Assassin's Creed, utan i stället skapar kontrollen en känsla av att man som spelare är extremt duktig. Till sin hjälp har prinsen en fager prinsessa vid namn Elika. Hon bistår honom i strider och hjälper honom även i plattformsmomenten. Spelet går kortfattat ut på att tillsammans med Elika återställa världen till det normala efter att den mörka guden Ahriman släppts lös och förvandlat den till något mörkt och ont. Känslan av att ha befriat en del av världen och se hur den återställs till sitt vackra, sanna jag är mäktig och gör att man som spelare bara vill fortsätta att spela. Jag gillar Prince Of Persia som fan, och hade mycket trevligt tillsammans med det. Ett mycket värt köp för den som ännu inte skaffat det.

Eternal Sonata

Lånade detta rollspel av min bror. Det verkade så lovande. Snygg, tecknad grafik i animestil, ljuvlig musik och stor mysfaktor. Stridssystemet är snabbt och välfungerande, mer actionbetonat än vad spm är vanligt inom jrpg-genren. Striderna blir därför ett rent nöje. Tyvärr har Tri-Crescendo snålat med fienderna, vilket gör att den ena striden är den andra lik. Så oavsett hur bra stridssystemet är, så tröttnar jag ändå fort då varje strid är likadan. Inte heller handlingen lyckas gripa tag i mig, så efter ungefär sju timmar gav jag upp. Får väl se om jag orkar ta tag i det igen.

Devil May Cry 4

Har knappt spelat något av de andra spelen i serien, men eftersom det bara kostade 199 kr var det bara att slå till. Devil May Cry 4 känns, på gott och ont, extremt japanskt. Gammaldags arkadaction med långa kombinationer, tonvis med fiender och överdriven, vulgär design. Älska eller hata. Det bästa med Devil May Cry 4 är bossfighterna. Att japaner gör de bästa bosstriderna är ingen hemlighet, och bossarna i Devil May Cry 4 hör till de bästa jag mött. Tyvärr tar fantasin slut halvvägs in i spelet. Efter att ha spelat som den nye hjälten Nero tar nu de förra spelens hjälte Dante över. Dante är en mycket roligare karaktär att spela som, men hans parti i spelet består av att springa tillbaka längs de banor man redan beträtt som Nero, och dessutom möta samma bossar igen. Rätt tjatigt. Men Devil May Cry 4 är i vilket fall som helst en mycket trevlig actionupplevelse.

Mass Effect

Ljuvligt rollspel i science fiction-miljö. Mitt första intryck av spelet var inte så positivt, men jag gav det ett par försök till och var helt plötsligt fast. Ett lysande stridssystem som mer påminner om ett hederligt actionspel än något annat. Bra, trovärdiga karaktärer. Snygg grafik och design. Suverän musik. Mycket bra handling. Lysande dialog, där man som spelare verkligen får bestämma vad som sägs. Och de val man gör får stora konsekvenser för resten av spelet. Tyvärr förefaller spelet att vara för kort. Jag har nu spelet i 14 timmar och börjar redan närma mig slutet. Är man van vid Final Fantasy-spel med en spellängd på minst 50-60 timmar framstår det här som ytterst lite. Förvisso finns det en myriad av sidouppdrag att utföra, men jag känner mig ändå lite blåst på konfekten. Dock: jag har haft det extremt roligt under färden.

Härnäst ska jag spela Flower till PlayStation 3. Ett litet nedladdningsbart spel för 70 riksdaler som går ut ungefär på att man är vinden och ska föra en blomma framåt genom vackra landskap. Något sådant.

Snart släpps Killzone 2, och efter att ha spelat demon är jag extremt taggad! Spelet verkar extremt lovande. Tung, annorlunda kontroll. Överjävligt läcker grafik. Och de coolaste fienderna någonsin: Helghan.

Men årets spel 2009 kommer nog ändå bli God Of War III. Sony har precis släppt en ny trailer på spelet och jag sitter och avsöndrar stora mängder saliv när jag tittar på den. Alltid lika pålitliga Loading har den här.

7. I Know It's Over (The Queen Is Dead, 1986)

2009-02-05T18:08:00.004+01:00

Fy fan. Spela aldrig den här låten när ni har blivit dumpade. Jag gjorde det en gång för många år sedan och höll på att stryka med på kuppen.

Oh Mother, I can feel the soil falling over my head
And as I climb into an empty bed
Oh well. Enough said.
I know it's over - still I cling
I don't know where else I can go
Oh ...
Oh Mother, I can feel the soil falling over my head
See, the sea wants to take me
The knife wants to slit me
Do you think you can help me ?
Sad veiled bride, please be happy
Handsome groom, give her room
Loud, loutish lover, treat her kindly
(Though she needs you
More than she loves you)
And I know it's over - still I cling
I don't know where else I can go
Over and over and over and over
Over and over, la ...
I know it's over
And it never really began
But in my heart it was so real
And you even spoke to me, and said :
"If you're so funny
Then why are you on your own tonight ?
And if you're so clever
Then why are you on your own tonight ?
If you're so very entertaining
Then why are you on your own tonight ?
If you're so very good-looking
Why do you sleep alone tonight ?
I know ...
'Cause tonight is just like any other night
That's why you're on your own tonight
With your triumphs and your charms
While they're in each other's arms..."
It's so easy to laugh
It's so easy to hate
It takes strength to be gentle and kind
Over, over, over, over
It's so easy to laugh
It's so easy to hate
It takes guts to be gentle and kind
Over, over
Love is Natural and Real
But not for you, my love
Not tonight, my love
Love is Natural and Real
But not for such as you and I, my love
Oh Mother, I can feel the soil falling over my head

Titta på den texten. Och tänk er att ni blivit dumpade. Det är ingen bra att spela I Know It's Over då. Men det gjorde jag, för att grotta ner mig i mitt elände riktigt ordentligt. Det är kanske en av Morrisseys vackraste texter till en av The Smiths allra vackraste sånger. Tyvärr är den jobbig att lyssna på även när man inte blir dumpad, på grund av alla de stora känslor den bär på och som den väcker. Dessutom följs den direkt av Never Had No One Ever, som är nästan lika tung den. I fråga om musik om krossad kärlek finns det ingen viktigare låt än I Know It's Over.

Salford, 1986:

Nottingham, 1986:

Studioversionen:

Bruce Springsteen - Working On A Dream

2009-01-31T13:46:00.004+01:00

Ny skiva och ny turné i rekordtempo. Bruce Springsteens 2000-tal har verkligen varit extremt produktivt. Titta bara: 2000 slutförde han comeback-turnén. 2002 släppte han The Rising och ägnade sedan större delen av 2002 och 2003 till att turnera. 2004 var han engagerade i Vote For Change. 2005 släppte han Devils & Dust och turnerade solo med denna platta. 2006 släpptes We Shall Overcome: The Seeger Sessions och 2006 genomfördes en fantastisk turné med The Sessions Band (som jag tyvärr missade, båda gångerna). 2007 släpptes Magic och The Magic Tour pågick sedan under större delen av det året och 2008. Och nu är det alltså dags igen. En imponerande takt av en man som fyller 60 i år.

Working On A Dream spelades in under Magic-turnén och består av låtar skrivna under Magic-processen. Brendan O'Brien är återigen (tyvärr) producent och ljudbilden är återigen lite för murrig, överlastad och otydlig. Jag saknar de gamla produktionerna där varje instrument fick plats. Roy Bittans piano hörs till exempel alldeles för lite. Och Clarence Clemons medverkar knappt alls på skivan. Mannen är gammal nu och jag undrar hur det ska gå i sommar. Han var i dåligt skick redan förra sommaren.

Hur som helst. Skivan inleds med Outlaw Pete, en över åtta minuter lång, dramatisk låt. Stor, episk. Bruce Springsteen när han är som bäst. Förutom ett onödigt lån av melodin från Kiss I was made for loving you är Outlaw Pete en riktigt vass låt som kan bli intressant om den spelas i sommar. Den åtföljs av titelspåret, som är en enkel, poppig ganska typisk sentida Springsteen-låt. Inget märkvärdigt, men den är högst njutbar. Detsamma kan sägas om påföljande My Lucky Day. Jag tror att båda två kommer att funka bra live. Queen Of The Supermarket är ganska annorlunda. Fylld med körsång och harmonier och ett snyggt 60-talssound påminner den inte så lite om Beach Boys runt Pet Sounds och Beatles runt Sgt. Pepper. Ganska annorlunda för att vara Bruce Springsteen och låten har redan delat fansen i två läger. Jag gillar den. Good Eye däremot, som kommer lite senare, måste klassas som en av Bossens sämsta låtar någonsin. En hemsk blueslåt (nej, jag har aldrig gillat blues och kommer säkerligen aldrig att göra det heller) med distad sång och munspel. Bedrövlig.

The Wrestler som avslutar skivan belönades med en Golden Globe nyligen och är väl värd detta. En mycket vacker ballad. Ännu vackrare är dock The Last Carnival, en hyllning till Danny Federici och som nästan kan ses som en sen, andlig släkting till Wild Billy's Circus Story från The Wild, The Innocent And The E-Street Shuffle.

Working On A Dream kommer knappast att klassas som en klassiker eller som någon av Springsteens mest omistliga skivor, men den är som alltid ett gott hantverk som bjuder på god underhållning för stunden. Det är anmärkningsvärt att den mest inspirerade skivan Bruce gjort på 2000-talet är en coverskiva fylld med gamla folksånger. Jag tror att hans framtid finns där någonstans i stället: att göra något nytt med nya musiker omkring sig. Varför inte en skiva där han ger sig på soul eller country? Att han behärskar dessa stilarna har han bevisat många gånger. Vi får väl se. Fram till dess håller Working On A Dream ställningarna och den 7 juni står jag återigen framför scenen och jublar när Bruce Springsteen & The E Street Band äntrar estraden. Det blir fint.

8. Cemetry Gates (The Queen Is Dead, 1986)

2009-01-28T22:33:00.003+01:00

Cemetry Gates kommer som en lättnad efter ett oerhört tungt parti med de mörka balladerna I Know It's Over och Never Had No One Ever. Texten lånar friskt från Shakespeares Richard III och filmen The Man Who Came To Dinner och Morrissey hinner klämma in ännu fler referenser i form av Wilde, Keats och Yeats. Texten återspeglar Morrisseys minnen från när han besökte Southern Cemetery i Manchester tillsammans med sin vän Linder Sterling. Noterbart är att Morrissey i texten dissar Oscar Wilde genom att kalla honom för "weird lover Wilde". Wilde är som bekant en av Morrisseys största inspirationskällor. Samtidigt som han i samma text ändå placerar Wilde långt över Keats och Yeats. Texten är i själva verket Morrisseys svar på kritiken bland musikkritiker om att han plagierade andra i sina texter.

A dreaded sunny day
So I meet you at the cemetry gates
Keats and Yeats are on your side
A dreaded sunny day
So I meet you at the cemetry gates
Keats and Yeats are on your side
While Wilde is on mine

So we go inside and we gravely read the stones
All those people, all those lives
Where are they now ?
With loves, and hates
And passions just like mine
They were born
And then they lived
And then they died
It seems so unfair
I want to cry

You say : "'Ere thrice the sun done salutation to the dawn"
And you claim these words as your own
But I've read well, and I've heard them said
A hundred times (maybe less, maybe more)
If you must write prose/poems
The words you use should be your own
Don't plagiarise or take "on loan"
'Cause there's always someone, somewhere
With a big nose, who knows
And who trips you up and laughs
When you fall
Who'll trip you up and laugh
When you fall

You say : "'Ere long done do does did"
Words which could only be your own
And then produce the text
From whence was ripped
(Some dizzy whore, 1804)

A dreaded sunny day
So let's go where we're happy
And I meet you at the cemetry gates
Oh, Keats and Yeats are on your side
A dreaded sunny day
So let's go where we're wanted
And I meet you at the cemetry gates
Keats and Yeats are on your side
But you lose
'Cause weird lover Wilde is on mine

Sure !

Cemetry Gates är en av skivans gladaste och varmaste låtar. Melodin bärs fram av Johnny Marrs akustiska gitarr och Morrisseys sånginsats är briljant (som vanligt). En egentligen enkel och banal låt, men som i sin kontext blir perfekt - efter de två ovan nämnda balladerna. Och, ja - det ska vara Cemetry Gates. Det är en avsiktlig felstavning.

Studioversionen med någon lökig hemmavideo (blunda och njut i stället):

Live i Wolverhampton 1986:

Live i Nottingham:

Biljetter!

2009-01-26T16:33:00.003+01:00

Jag var faktiskt inte särskilt ambitiös i mina försök att få tag i Bruce Springsteen-biljetter i dag. Men det slutade ändå med två ståplatsbiljetter till den extrainsatta tredje (!) kvällen den sjunde juni på Stadion. Äh, det blir så klart hur fint som helst det här. Får jag Jungleland i en bra version är bara det värt biljettpriset.

Det har tydligen varit rejält strul kring biljettsläppet i dag. Först sköts hela släppet upp en timme, och därefter har folk haft svårt att kunna komma fram både på internet och per telefon. Visst var det väntetid, men för min del var det första gången någonsin jag lyckades få tag i biljetter till ett så här stort evenemang på internet. Snart dags att börja ladda igen. Räkna inte med någon ny topp 50-lista efter den här spelningen bara.

Andrew Bird - Noble Beast

2009-01-25T22:18:00.002+01:00

Andrew Bird släppte en av 2007 års bästa skivor med sin Armchair Apocrypha. Hans mjuka, vackra popmusik nådde sin absoluta peak på den här skivan. Fast The Mysterious Production Of Eggs från 2005 är i princip lika bra den. Akustiska gitarrer, Andrews fiolspel och så klart hans visslande. Ingen stoppar in visslande i musik så snyggt som Andrew Bird. Mina förväntningar var alltså höga. Synd då att Noble Beast inte levde upp till dem. Den är en ganska stor besvikelse. Plattan är inte alls dålig. Tvärtom - den är rätt bra. Behaglig, snyggt arrangerad popmusik i samma stil som tidigare. Problemet är bara att låtarna är totalt anonyma. Jag lyssnar på skivan och när den är slut kommer jag inte ihåg en sekund av den. Jag har det absolut trevligt i sällskap, men jag minns inte vad det är jag lyssnat på. En bra skiva ska duga till mer än att stå och skvala i bakgrunden när man ligger på soffan och sover middag. Noble Beast gör tyvärr inte det.

9. Paint A Vulgar Picture (Strangeways, Here We Come, 1987)

2009-01-22T12:42:00.003+01:00

En kanske något udda favoritlåt. Jag tror inte att många The Smiths-fans skulle placera Paint A Vulgar Picture på sin tio i topp-lista. Men det skiter väl jag i. Jag älskar den här låten för sitt glada humör, för sin fantastiska melodi och Morrisseys ironiska text om skivbolaget som pumpar ut samlingar med sina utdagade artister:

At the record company meeting
On their hands - a dead star
And oh, the plans they weave
And oh, the sickening greed

At the record company party
On their hands - a dead star
The sycophantic slags all say :
"I knew him first, and I knew him well"

Re-issue ! Re-package ! Re-package !
Re-evaluate the songs
Double-pack with a photograph
Extra Track (and a tacky badge)

A-list, playlist
"Please them , please them !"
"Please them !"
(sadly, THIS was your life)

But you could have said no
If you'd wanted to
You could have said no
If you'd wanted to

BPI, MTV, BBC
"Please them ! Please them !"
(sadly this was your life)

But you could have said no
If you'd wanted to
You could have walked away
...Couldn't you ?

I touched you at the soundcheck
You had no real way of knowing
In my heart I begged "Take me with you ...
I don't care where you're going..."

But to you I was faceless
I was fawning, I was boring
Just a child from those ugly new houses
Who could never begin to know

Who could never really know
Oh ...

Best of ! Most of !
Satiate the need
Slip them into different sleeves !
Buy both, and feel deceived

Climber - new entry, re-entry
World tour ! ("media whore")
"Please the Press in Belgium !"
(THIS was your life...)

And when it fails to recoup ?
Well, maybe :
You just haven't earned it yet, baby

I walked a pace behind you at the soundcheck
You're just the same as I am
What makes most people feel happy
Leads us headlong into harm

So, in my bedroom in those 'ugly new houses'
I danced my legs down to the knees
But me and my 'true love'
Will never meet again ...

At the record company meeting
On their hands - at last ! - a dead star !
But they can never taint you in my eyes
No, they can never touch you now

No, they cannot hurt you, my darling
They cannot touch you now
But me and my 'true love'
Will never meet again

Ironiskt på så sätt att antalet The Smiths-samlingar som släpptes under bandets korta karriär var ganska högt: The World Won't Listen, Hatful Of Hollow och Louder Than Bombs. De här raderna är jag speciellt förtjust i:

Best of ! Most of !
Satiate the need
Slip them into different sleeves !
Buy both, and feel deceived

Det är bara Morrissey som formulerar sig så snyggt och med sådan ironi. Paint A Vulgar Picture är en av få riktiga höjdpunkter på Strangeways, Here We Come - bandets sista platta. En löst sammanhållen, ganska splittrad historia som inte känns riktigt som ett värdigt slut för The Smiths. Speciellt inte med tanke på hur fantastisk föregångaren, The Queen Is Dead, är. Skivan spelades in i mars 1987 och släpptes i september samma år. Under den perioden hade bandet redan splittrats, då Johnny Marr lämnade bandet i augusti. Namnet på plattan är en sammanslagning av fängelset Strangeways i Manchester och repliken "Borstal, here we come" från filmen Billy Liar från 1963. En typisk Morrissey-titel: ett kollage av ordvitsar och populärkulturella referenser. Plattan nådde plats två på den brittiska topplistan.

Morrissey framför låten i Lisebergshallen 1997:

10. Rubber Ring (Louder Than Bombs, 1987)

2009-01-21T11:53:00.005+01:00

Intressant text, den här. Som vanligt, vill säga. I princip alla Morrisseys texter är oerhört läsvärda och underhållande, fulla med bra citat. Här skriver Morrissey en text till folk som tröttnat på hans musik. Låtarna som följt med lyssnaren duger nu inte längre.

A sad fact widely known
The most impassionate song
To a lonely soul
Is so easily outgrown
But don't forget the songs
That made you smile
And the songs that made you cry
When you lay in awe
On the bedroom floor
And said : "Oh, oh, smother me Mother..."

Fansen går vidare, men Morrissey står kvar på samma punkt. Han känner sig sviken, förrådd. Låten avslutas med två samplingar som ska tydliggöra Morrisseys text. Den första "You're clever
Everybody's clever nowadays
You're clever
Everybody's clever nowaday" är tagen från en filmatisering av Oscar Wildes "Importance of Being Earnest". Den andra samplingen är ganska bisarr, tagen från skivan "Breakthrough: An Amazing Experiment In Electronic Communication With The Dead", inspelad 1971 av psykologen Konstantin Raudive och sägs vara de dödas röster inspelade genom labartorieexperiment.

Rubber Ring släpptes som b-sida till The Boy With The Thorn In His Side från The Queen Is Dead. Rubber Ring återfinns även på samlingen Louder Than Bombs som ursprungligen släpptes i USA för att kompensera för att de två tidigare samlingarna Hatful Of Hollow och The World Won't Listen aldrig kom ut i USA. Louder Than Bombs består av alla The Smiths singlar och b-sidor. På grund av alla b-sidorna blev skivan även populär i England, och släpptes efter påtryckningar från fansen även där så småningom. Skivan är ett måste i vilken skivsamling som helst, och perfekt för nybörjaren att begynna sitt The Smiths-missbruk. Här finns otaliga pärlor som Is It Really So Strange, Sheila Take A Bow, Panic, Ask, William, It Was Really Nothing, You Just Haven't Earned It Yet Baby, Sweet And Tender Hooligan, Half A Person med flera. Du får den för 79 kr hos CDON.

Här är ett klipp från liveskivanRank, där Rubber Ring bakats ihop med What She Said:

Här kör Morrissey den 2004:

The Smiths topp 10

2009-01-20T20:23:00.005+01:00

I started something I couldn't finish, This charming man. Ja, som synes gillar jag The Smiths rätt mycket och deras vikt för både musikhistorien och för mitt eget personliga musiklyssnande kan inte nog understrykas. The Smiths är tillsammans med 16 Horsepower mitt absoluta favoritband. Morrissey som soloartist har aldrig legat mig lika varmt om hjärtat däremot. Men The Smiths - herregud, vad jag älskar det bandet. Morrisseys smarta, litterära, ironiska texter, Johnny Marrs låtskrivande och kanske lika mycket hans speciella, unika gitarrspel. Ej att förglömma de ikoniska, skitsnygga omslagen till skivorna och singlarna.

Har jag nu döpt min blogg efter en The Smiths-låt och tagit mitt alias ifrån en annan, så måste jag så klara hylla bandet också. I helgen dammade jag av mina The Smiths-skivor - har inte lyssnat på dem på ett tag. The Smiths gjorde kanske två dåliga låtar (Miserable Lie och Golden Lights), i princip allt annat är guld. Det blev en högst njutningsfull lyssningssession med många ljuva minnen och många rysningar. Klart att The Smiths måste hyllas! Och eftersom listor alltid är roligt så blir det helt sonika en tio-i-topp-lista med The Smiths bästa låtar. Vänta er inte lika mastiga texter som på Bruce Springsteen-listan bara! Jag börjar nedräkningen när som helst, kanske i morgon. Det ska bli roligt. Häng med!

Bruce Springsteen till Sverige igen

2009-01-20T17:29:00.003+01:00

Bruce Springsteen och The E Street Band kommer till Sverige igen. 4 och 5 juni står de på Stockholms Stadion för två garanterat utsålda spelningar. Inget Ullevi den här gången alltså, vilket är synd. Allt känns lite synd. Det här kan inte bli lika bra som i somras, så hur det än slutar kommer man att bli besviken. Det har ryktats om att Bruce kanske kommer att framföra olika skivor olika kvällar, men det är bara ett rykte. Men det vore inte dumt om han t ex den ena kvällen drog av hela Born To Run och den andra kvällen kanske The River eller Darkness On The Edge Of Town. Men förmodligen blir det som i somras: några nummer från Working On A Dream och sen resten gamla godingar i en blandning av obskyra nummer för de mest hängivna fansen och favoriter för den stora massan.

Biljetterna släpps nu på måndag klockan 10.00 och kommer bara att säljas online och per telefon, samt utanför Stadion. Biljetter hittas hos Eventim.se.

Vi ses i sommar! Jag håller tummarna för att få höra Jungleland, I'm Going Down, New York City Serenade, The Price You Pay, Tougher Than The Rest och så gärna repris på favoriter jag redan hört såsom Thunder Road, Backstreets, Out In The Street och Twist And Shout.

Antony & The Johnsons - The Crying Light

2009-01-17T13:07:00.003+01:00

Det tog fyra år att följa upp 2005 års nästbästa skiva (Wolf Parades debut var bäst det året). Antony har sysselsatt sig med otaliga gästspel hos bland annat Hercules & Love Affair, konserter och ännu mer konserter. Uppföljaren är så till sist här och den är... en besvikelse. Åtminstone efter två genomlyssningar. Svensk media har redan lyft den till skyarna (det är väl bara Aftonbladet som är någorlunda kritisk med tre plus). Själv tycker jag att skivan börjar ganska okej, men ungefär halvvägs in i skivan börjar jag få nog av den sakrala stämningen och Antonys eviga vibrato. Jag lovar mig själv att jag ska lyssna mer, kanske (förhoppningsvis) växer skivan. Musiken är fortfarande andlöst vacker, och arrangemangen med Antonys piano och försiktiga stråkar fungerar fortfarande. Men det känns inte så fräscht och spännande längre. Vi har hört det förr. Skivan känns i nuläget ganska jämntjock, ingenting sticker direkt ut. Just nu känns The Crying Light väldigt blek ställd jämte sina två föregångare I Am A Bird Now och framför allt den självbetitlade debutskivan. Jag vill tycka om skivan mer än vad jag gör. Konserten på KB 2005 är en modern klassiker och Antony är en synnerligen älskvärd figur. Jag återkommer med slutomdöme efter ytterligare ett par provlyssningar.

Lee Moses - Time And Place

2009-01-12T12:15:00.005+01:00

Dags för ett riktigt hett skivtips. Lee Moses är en i stort sett helt okänd soulsångare som under sin korta, inte särskilt lyckade karriär släppte en platta och några singlar. Endast två bilder på Lee Moses cirkulerar, vilket kanske säger en del. Han föddes i Atlanta 1941 och blev populär på stadens klubbar där han ofta spelade; ibland själv, andra gånger som kompmusiker åt större artister. Lee Moses hade dock större ambitioner än så, och fick 1971 chansen att spela in en fullängdare. Han hade tidigare spelat in ett halvdussin singlar med skiftande ljudkvalitet, men nu var det dags för en riktig skiva. Plattan fick titeln Time And Place och innehöll en blandning av egenkomponerat material och covers, däribland Hey Joe som Jimi Hendrix gjorde känd och Mamas & The Papas California Dreamin'. Någon succé blev skivan aldrig, och redan samma år släpptes Marvin Gayes What's Going On, en mer putsad, slickad skiva som var mer vad publiken ville ha. Lee Moses råa, oputsade sydstatssoul hade inte mycket att hämta i tider då lyssnarna föredrog soul av Marvin Gayes slag i stället. Lee Moses gjorde en singel till och försvann därefter in i glömskan, fram till 2007 då Time And Place återutgavs igen, nu kompletterad med hans singelinspelningar. Skivan kan vara svår att få tag på, det är knappast något man hittar på Ginza. Snäll som jag är bjuder jag därför på en länk nedan där ni kan ladda hem den. Gör det.

Ladda hem här:

http://www.mediafire.com/?bdydhn31yz9

Några smakprov, för tvivlaren:

M. Ward

2009-01-08T16:28:00.002+01:00

M. Ward släpper ny platta den 17 februari. Hold Time heter den och släpps via Merge Records. Jag får lov att säga att 2009 börjar riktigt lovande: nytt med Animal Collective (mer om den snart), Antony & The Johnsons och M. Ward bara under årets två första månader.

Här är videon till första singeln från Hold Time. Den heter också Hold Time och är mycket bra:

Pärla black metal-video

2009-01-08T16:17:00.001+01:00

Känn den slovakiska ondskan. Spana särskilt in keyboardisten, han är inte att leka med. Snacka om att cursa intensivt! Kanske det bästa/sämsta cursande jag någonsin sett.

Mickey Newbury - Triad Studio Session

2009-01-04T16:47:00.002+01:00

Jag postade tidigare "Just Dropped In" med Mickey Newbury. Nu har jag med benäget bistånd av Daniel Josefsson lyckats hela inspelningen. Det är en demo som spelades in 1991 och som så vitt jag kan utröna aldrig har släppts. Riktigt obskyra grejer alltså. Hela demon består av åtta låtar och är oerhört bra. En cello ackompanjerar Mickeys röst och hans akustiska gitarr. Mer än så behövs inte för att skapa stor magi. Inspelningen hittar ni för nedladdning här.

Club Nuggets

2009-01-04T12:02:00.004+01:00

De två krispiga soulkatterna Martin Börjesson och Daniel Josefsson har haft den goda smaken att starta soul- och countryklubben Club Nuggets som kommer att köra en kväll i månaden. Hade jag bott i Stockholmsområdet hade jag varit stamgäst redan. Här är mer information:

Den 30 januari är det premiär för Club Nuggets, Stockholms nya och bästa klubb med inriktning på country- och soulmusik. I DJ-båset bjuder Daniel Josefsson och Martin Börjesson (som också är vi som arrangerar klubben) på våra favoriter bland amerikansk musik från 50-, 60- och 70-talen. Vi håller till på Hjärtats Bar (bakfickan till Söders Hjärta), vilket är en mysig och gemytlig pub/vardagsrum där inredningen påminner om en klassisk amerikansk jazzsylta. Allt är med andra ord upplagt för en mycket bra kväll med god öl, trevligt barhäng och musik som är det bästa ni hört.

Kolla även in deras blogg, där de tipsar om massor med skön musik. Inspirerad av detta tänkte jag bidra med ett par låtar som jag själv anser vara bland de bästa som någonsin gjorts inom soulen.

Först ut är William Bells "I Forgot To Be Your Lover". Tyvärr finns den inte upplagd på youtube, men här är i alla fall en länk där den finns upplagd i mp3-format. Ta er tid och lyssna på denna låt nu. Förmodligen känner ni igen melodin från cirka hundra hip hop-låtar, bland annat Dilated Peoples "Worst Come To Worst", Jaheims "Put Your Woman First", Ludacris "Growing Pains" och vad den nu heter med Ärsenik.

Nästa bidrag är Otis Reddings "A Change Is Gonna Come", från hans urstarka platta "Otis Blue". Sam Cooke gjorde originalet, en av hans starkaste och mest laddade låtar om den tyvärr ständigt lika aktuella frågan om svartas rättigheter i USA. Sam spelade in den 1963, efter att ha hört Bob Dylans "Blowin' In The Wind". Sam Cooke förundrades över att den mest angelägna låten hittills om de svartas kamp spelats in av en vit man, och bestämde sig därför för att göra en egen låt. Resultatet blev det här:

I was born by the river in a little tent
And just like the river, I've been running ever since
It's been a long time coming
But I know a change is gonna come

It's been too hard living, but I'm afraid to die
I don't know what's up there beyond the sky
It's been a long time coming
But I know a change is gonna come

I go to the movie, and I go downtown
Somebody keep telling me "Don't hang around"
It's been a long time coming
But I know a change is gonna come

Then I go to my brother and I say, "Brother, help me please"
But he winds up knocking me back down on my knees

There've been times that I've thought I couldn't last for long
But now I think I'm able to carry on
It's been a long time coming
But I know a change is gonna come

Sam Cookes version i all ära, frågan är om inte Otis version är ännu starkare. Här är den:

Härnäst kommer en briljant liveversion där Nina Simone framför "Ain't Got No, I Got Life". Det roliga med den här låten är att den aldrig framfördes med samma text. Nina improviserade hej vilt om vad det var hon inte hade. Låten används för övrigt även i musikalen Hair, men det är Nina Simones version som gäller.

1973 spelades nästa pärla in. Artisten är den föga kända Jason Knight, en northern soul-klassiker. Låten svänger något fruktansvärt. Alltså: "Our Love Is Getting Stronger".

På tal om "Blowin' In The Wind", här kommer ett liveklipp där Sam Cooke gör den. Gåshuden sprider sig över hela kroppen när jag hör den. Vilken jävla röst!

Mer Otis från "Otis Blue": "Ole Man Trouble". Så stygg och rå. Lyssna på gitarren!

På tal om hip hop och samplingar; vem som har samplat The Isley Brothers skönt svängiga "Footsteps In The Dark" känner alla igen.

Och till sist den vackraste, mest tragiska låten av dem alla. "Stay With Me" med Lorraine Ellison. Jösses, så hjärtskärande vackert hon sjunger. Ingen kan vara oberörd när hon fläker ut alla sina känslor i en av historiens allra bästa sånginsatser.

Återkommer med mer sköna tips, för det här var riktigt roligt. Fortsatt gott nytt år så länge!

1. Thunder Road (Born To Run, 1975)

2008-12-22T10:49:00.004+01:00

Så till slut är vi i mål. Endast vinnaren återstår. Bruce Springsteens 49 bästa låtar har avhandlats och till sist är det dags för nummer ett. Självklart är det Thunder Road som är Bruce Springsteens bästa låt. Världens bästa låt. Genom tiderna. Det har aldrig gjorts en bättre låt och det kommer aldrig att göras en bättre låt. Och så vidare.

Att skriva något om denna låtarnas låt är inte så lätt. Det finns så mycket att säga, men ingenting kommer ut. Förutom att farsan spelade Bruce Springsteen när jag växte upp, så är Thunder Road mitt första riktiga Springsteen-minne. Sommaren 1992 hade vi varit på Cypern och pappa hade köpt med sig en videokassett med The Complete Video Anthology på. Bildkvaliteten var horribel, men det gjorde inte så mycket. När den fantastiska versionen av Thunder Road fattade även jag som 13-åring att det här var något alldeles speciellt. Jag var inte direkt vad man kan kalla musikintresserad på den tiden, men den här videokassetten gick varm. Atlantic City, Rosalita, Born To Run, I'm On Fire, The River - många av mina favoriter hörde jag för kanske första gången på det där gamla videobandet. Allra mest var det dock Thunder Road som rullade. Inspelat 1979 under den fyra dagar långa No Nukes-galan i Madison Square Garden. En glad, sprallig, nyligen 30 år fyllda, Springsteen i grå kavaj och jeans med munspelet i fickan står och slänger vid mickstativet. När The E Street Band kommer in i låten tänds belysningen och alla de ikoniska figurerna står på scene. Clarence Clemons vickar på höfterna i sin vita dräkt, Gary Tallent har snygg silverslips på sig och Miami Steve har basker. Den klassiska duetten mellan Springsteen och Steve Van Zandt, Max Weinbergs enorma trummande och så den klassiska duellen mellan Bruce och Clarence. Bruce står på Roy Bittans flygel och spelar, han hoppar ner, tar sats och glider på knäna mot Big Man och båda avslutar låten med ett snyggt rock 'n roll-hopp. Den här videon kan jag utantill. Jag påstår ledigt att det är det bästa som finns. Den bästa tagningen av Thunder Road.

Thunder Road är uppbyggd som ett enda långt, stegrande klimax. De inledande tonerna med Roy Bittans piano och Springsteens munspel är det största enskilda ögonblicket i musikhistorien. Bruce berättar i dokumentären Wings For Wheels att det är tänkt att fungera som en introduktion, ett välkomnande till låten och även till hela Born To Run-skivan. En vackrare invitation kan man inte få. Texten är förstås även den bäst:

The screen door slams
Mary's dress waves
Like a vision she dances across the porch
As the radio plays
Roy Orbison singing for the lonely
Hey that's me and I want you only
Don't turn me home again
I just can't face myself alone again
Don't run back insidedarling you know just what I'm here for
So you're scared and you're thinking
That maybe we ain't that young anymore
Show a little faith, there's magic in the night
You ain't a beauty, but hey you're alright
Oh and that's alright with me

You can hide 'neath your covers
And study your pain
Make crosses from your lovers
Throw roses in the rain
Waste your summer praying in vain
For a savior to rise from these streets
Well now I'm no hero
That's understood
All the redemption I can offer, girl
Is beneath this dirty hood
With a chance to make it good somehow
Hey what else can we do now
Except roll down the window
And let the wind blow back your hair
Well the night's busting open
These two lanes will take us anywhere
We got one last chance to make it real
To trade in these wings on some wheels
Climb in back
Heaven's waiting on down the tracks
Oh oh come take my hand
Riding out tonight to case the promised land
Oh oh Thunder Road, oh Thunder Road
oh Thunder Road
Lying out there like a killer in the sun
Hey I know it's late we can make it if we run
Oh Thunder Road, sit tight take hold
Thunder Road

Well I got this guitar
And I learned how to make it talk
And my car's out back
If you're ready to take that long walk
From your front porch to my front seat
The door's open but the ride it ain't free
And I know you're lonely
For words that I ain't spoken
But tonight we'll be free
All the promises'll be broken
There were ghosts in the eyes
Of all the boys you sent away
They haunt this dusty beach road
In the skeleton frames of burned out Chevrolets

They scream your name at night in the street
Your graduation gown lies in rags at their feet
And in the lonely cool before dawn
You hear their engines roaring on
But when you get to the porch they're gone
On the wind, so Mary climb in
It's a town full of losers
And I'm pulling out of here to win.

De två sista raderna kan nog vem som helst relatera till. Jag kände så när jag flyttade från Kristianstad. Att lyssna på Thunder Road ger mig fortfarande rysningar, varje gång. Från de allra första pianotonerna till slutet när Bruce frustar ur sig "It's a town full of losers / And I'm pulling out of here to win" och bandet kastar sig ut i det sista crescendot med Clarence Clemons brölande saxofon - jag har gåshud och fuktiga ögon. Det är likadant varje gång. Jag har hört Thunder Road hundratals gånger, men den har ändå samma effekt på mig varje gång jag hör den. När den dök upp som extranummer den 5 juli på Ullevi brast det fullständigt. Jag tror att det är det största enskilda ögonblicket i mitt liv. Det låter rätt löjligt, men så är det. Jag kan i alla fall inte erinra mig ha blivit så berörd och tagen som jag blev då.

Det finns mer att berätta, men jag tror det får räcka här. När jag i somras, i ruset efter Ullevispelningarna, fick idén om att göra den här listan så insåg jag att skulle bli en ganska stor utmaning att sammanställa Bruce Springsteens 50 bästa låtar. Inte att hitta 50 låtar, utan att välja ut endast 50 låtar ur hans enorma låtsamling, och dessutom rangordna dem. En sak var jag dock fullständigt klar över: Thunder Road skulle vinna. Om det rådde inga som helst tvivel. Skulle jag få välja resten av min musiksamling eller Thunder Road skulle jag välja Thunder Road. En sak att ta med till en öde ö: Thunder Road. Ni fattar. Ingen distans här inte.

Det har varit roligt att göra den här listan, och även om responsen inte direkt varit överväldigande, så hoppas jag åtminstone att någon har haft glädje av den. Åikterna går förstås alltid isär, men jag tror ändå att det är svårt att opponera sig mot valet av Thunder Road som Bruce Springsteens bästa låt. Nu tar jag jullov ett tag. Tack för visat intresse. God jul och liknande.

Till sist: videoklippen. Det blir förstås många sådana, nu när det är sista låten och allt. Vi börjar med ett klipp från 1976:

Från Hammersmith Odeon, 1975:

LA Colosseum, 1985:

Från Passaic, 1978, inklusive den grymma introduktionen där Bruce berättar om filmen Thunder Road och om hur han i Nevada-öknen ser en skylt där det står This is the land of peace, love, justice and no mercy och under den Thunder Road:

Från VH1 Storytellers:

Från Live In Barcelona:

Här är ett tidigt live-klipp (utan ljud) från 1975 där Mary istället heter Angelina:

Studioversionen:

Här är två klipp från Ullevi:

Och till sist då, det fantastiska klippet från No Nukes-konserten 1979. Det bästa som gjorts i musikväg över huvud taget. Det är klippet jag skriver om ovan. Det är så jävla bra att det inte är sant.

Årets spel

2008-12-17T14:37:00.004+01:00

2008 blev för mig återkomsten till tv-spelens värld. Under hela min studieperiod har mitt spelande legat lågt, men nu när jag arbetar och har pengar är jag mer spelnörd än någonsin. Har investerat i en lcd-tv, en Playstation 3 och en Xbox 360 plus mängder med spel, tillbehör och kablar för en maximal spelupplevelse. Därmed vågar jag mig också på att sammanfatta mina bästa spelupplevelser. Så här:

1. Metal Gear Solid 4: Guns Of The Patriots (PlayStation 3)

Den sista delen i sagan om Solid Snake blev en helt magnifik avslutning. Pretentionerna är högre än någonsin och Hideo Kojima tar till extremt långa - men även extremt välgjorda - filmsekvenser för att knyta ihop hela Metal Gear-historien. Grafiken är enastående, ljudet som levereras i fullt 5.1-format är det bästa som hörts i spelväg och designen är klockren. Men det allra bästa är spelsystemet. När man väl får kontrollera den åldrade, grånade Solid Snake är det en av de bästa spelupplevelserna någonsin. Kontrollen är fläckfri - man har full kontroll över Snake i alla tänkbara situationer. Vapenarsenalen är enorm och valfriheten likaså. Man kan anpassa sin spelstil helt efter vad man själv föredrar. Vill man som i de gamla spelen smyga sig fram funkar det galant. Vill man kriga sig fram som i ett renodlat actionspel går det lika bra. Metal Gear Solid 4 är ett episkt, storslaget mästerverk som ställer det mesta annat i skuggan.

2. Gears Of War 2 (Xbox 360)

Jag dyrkade Gears Of War och del två var anledningen till att jag köpte en Xbox 360. Och jag blev inte besviken. Allt som var bra i del ett har blivit ännu bättre. Grafiken är ännu snyggare, spelsystemet precis lika genialt som i ettan, vapenarsenal utökad och spelets livslängd har utökats. Uppdragen är dessutom mer varierade, precis som miljöerna. Dessutom är Gears Of War 2 helt fantastiskt att spela online, framför allt med det nya spelsättet Horde, som är extremt beroendeframkallande. Söker man efter renodlad action blir det inte bättre än så här.

3. Little Big Planet (PlayStation 3)

Sonys omtalade spel är inte bara årets gulligaste spel, utan även det mest nyskapande. Bygg din egen bana och dela med den till resten av världen. Spela andras banor, eller spelskaparnas egna. Här finns helt otroliga konstruktioner, såsom kompletta återgivningar av banor från Super Mario Bros och Sonic. Grafiken är störtskön, hela konceptet genialiskt och Sackboy är en perfekt ny maskot för Sony.

Resten:

4. Grand Theft Auto IV (PlayStation 3, Xbox 360, PC)
5. WipeOut HD (PlayStation 3)
6. Mega Man 9 (PlaySation 3, Xbox 360, Wii)
7. Devil May Cry 4 (PlayStation 3, Xbox 360)
8. Mirror's Edge (PlayStation 3, Xbox 360, PC)
9. Dead Space (PlayStation 3, Xbox 360, PC)
10. Siren: Blood Curse (PlayStation 3)

Tilläggas bör att jag har missat många spel i år. Har t ex inte spelat Prince Of Persia än, som jag misstänker kan vara en kandidat för listan.

2. The Promised Land (Darkness On The Edge Of Town, 1978)

2008-12-16T13:29:00.004+01:00

Det slutliga och starkaste beviset på den tidigare bordlagda tesen om att Darkness On The Edge Of Town-låtarna är ännu bättre live kommer här. Låt nummer 2 på listan är förstås The Promised Land och ingen annan. I studioversionen är den fantastisk, makalös, enastående (fyll på själv med alla superlativ som finns). Live är den ännu bättre. I studioversionen känns det som att både Bruce och The E Street Band håller igen lite. Clarence Clemons saxofonsolo är längre och mäktigare (och bättre!) och bandet spelar på gränsen av sin förmåga. Lyssna på de otaliga versioner av låten som finns på bootlegs från 1978. Eller från vilken period som helst. Lyssna på Bruces munspel, på Clarence Clemons solo, på lalalala-kören i slutet av låten.

Inspelningarna av Darkness On The Edge Of Town var som jag nämnt flera gånger tidigare problematiska. Bruce Springsteen fick inte spela in en skiva på grund av kontraktsbråk med Mike Appel, och i sin frustration genomförde han och bandet den ena efter den andra av legendariska, mytomspunna spelningar, där låtarna som sedemera skulle hamna på plattan dök upp och finslipades. Springsteens frustration återspeglas i låtarna och i texterna. Darkness On The Edge Of Town är en betydligt mörkare platta på alla plan än vad Born To Run är. De vackra, ungdomliga, kanske något naiva drömmarna på den plattan sprack och kvar blev den bistra verkligheten. På plattan möter vi krossade drömmar, men även den enskildes kamp för något bättre. The Promised Land är en sådan kamp. Tematiskt kan man säga att skivan är indelad i två sorters delar - dels kamplåtarna om att övervinna motgångar, som Badlands och The Promised Land, dels låtar om motgångar som övervinner all kamp, såsom Darkness On The Edge Of Town och Racing In The Street. Intressant att notera är att kamplåtarna inleder varsin sida av skivan, medan de som speglar myntets baksida avslutar respektive sida av albumet.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att lära mig texter utantill, men texten till The Promised Land kan jag rabbla utantill i sömnen. Jag har sjungit med till denna livsglada, kraftfulla låt så många, många gånger. I bilen, hemma och på konserter. Jag tröttnar aldrig. Det går inte att tröttna på den här låten. Det vore som att tröttna på livet självt. Andra kvällen på Ullevi 2003 räknarjag som ett av mina största musikminnen i livet. Hela första kvällen hade jag efterlyst The Promised Land, men den kom aldrig. Jag hoppades förstås att den skulle göra det dagen efter. Och mycket riktigt. Bandet stegade in på scen, plockade på sig sina instrument och intog sina positioner. Bruce plockade fram sitt munspel och Max slog igång det karakteristiska trumintrot "dunk dunk". Vilken dröm! Vilken start på kvällen! Jag vrålade högt och hoppade förmodligen av glädje. Min önskan var infriad och nu kunde kvällen sluta hur den ville. För mig var den redan en succé eftersom jag fått höra The Promised Land. Att kvällen utvecklades till en av de mäktigaste, bästa kvällarna i mitt liv gör inte saken sämre...

Även om jag inte identifierar mig med texten på samma sätt som jag vet att många andra Springsteen-fans kan göra, så är den här låten ändå oändligt viktig för mig. Varje gång tillvaron känns motig och jobbig finns det ingen bättre terapi än att sätta igång The Promised Land. Min favorit är att sätta sig i bilen en varm sommarkväll, mata stereon med Darkness On The Edge Of Town och köra ner till Österlen till tonerna av The Promised Land. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. Det är äkta livskvalitet. Texten andas hoppfullhet och optimism, likväl som hopplöshet och desperation.

On a rattlesnake speedway in the Utah desert
I pick up my money and head back into town
Driving cross the Waynesboro county line
I got the radio on and I'm just killing time
Working all day in my daddy's garage
Driving all night chasing some mirage
Pretty soon little girl I'm gonna take charge

The dogs on Main Street howl 'cause they understand
If I could take one moment into my hands
Mister I ain't a boy, no I'm a man
And I believe in a promised land

I've done my best to live the right way
I get up every morning and go to work each day
But your eyes go blind and your blood runs cold
Sometimes I feel so weak I just want to explode
Explode and tear this whole town apart
Take a knife and cut this pain from my heart
Find somebody itching for something to start

The dogs on Main Street howl'cause they understand
If I could take one moment into my hands
Mister I ain't a boy, no I'm a man
And I believe in a promised land

There's a dark cloud rising from the desert floor
I packed my bags and I'm heading straight into the storm
Gonna be a twister to blow everything down
That ain't got the faith to stand its ground
Blow away the dreams that tear you apart
Blow away the dreams that break your heart
Blow away the lies that leave you nothing but lost and brokenhearted

The dogs on Main Street howl'cause they understand
If I could take one moment into my hands
Mister I ain't a boy, no I'm a man
And I believe in a promised land

Musiken är bara glad, frustande, jublande. Bruce spelar munspel på ett sätt som inte är av denna världen och Roy Bittans pianospel hör till det bästa han presterat. Danny Federicis orgelslingor är fullkomligt ljuvliga och Max trumspel som vanligt i en klass för sig. Och det lugna, behagliga partiet innan Clarence Clemons saxofonsolo! För att inte tala om solot självt! Speciellt live, som sagt. The Promised Land är så oerhört mycket Bruce Springsteen dessutom. Skulle jag spela upp en enda låt för en oinvigd för att förklara själva essensen i vad Bruce Springsteen och hans musik är, och vad som gör den så bra, skulle jag välja Born To Run, The Promised Land eller låt nummer ett på listan. De tre låtarna innehåller verkligen allt en riktig The E Street Band-klassiker ska innehålla. Hela låten, alla komponenter i den, är bra på ett sätt som får ordet "bra" att kännas meningslöst, som liksom lämnar all övrig musik som gjorts i diket. Varför lyssna på något annat när The Promised Land finns?

Den här långdragna nedräkningen börjar slutligen närma sig sitt mål. 49 låtar är nu avklarade och bara den allra, allra, allra bästa låten kvarstår. Jag tror inte att det är några svårigheter att gissa vilken det är. Det har varit otroligt svårt - speciellt gällande topplaceringarna - att avgöra vilka låtar som ska hamna var. Som jag tidigare skrivit så skulle jag egentligen vilja sätta alla de tio främsta låtarna som nummer ett. Så ta inte rangordningen så allvarligt. Alla de tio översta låtarna är mer eller mindre lika bäst. Men låt nummer 1 är ännu bättre. Den är inte bara Bruce Springsteens bästa låt. Den är världens bästa låt. Någonsin. Det har aldrig gjorts en bättre låt och det kommer aldrig att göras en bättre låt. Det är omöjligt. Det går inte. Ingenting kan slå den låten. På sätt och vis är det lite tråkigt att världens bästa låt gjordes redan 1975 och hur än all världens nuvarande och framtida artister kämpar på så kommer de aldrig att överträffa den. Men å andra sidan kan det väl funka som en morot, att kämpa på och åtminstone försöka göra något som är nästan lika bra. Jaja, nog tjatat. Låt nummer 1 kommer inom kort. Tills dess rekommenderar jag ett regelbundet dagligt intag av The Promised Land. Hej så länge.

Vi börjar med två magiska klipp från 1978. Först från Landover:

Sedan ett från Passaic (alla de här makalösa klippen från Passaic återfinns för övrigt på bootlegen Passaic Night. Leta upp den!). Bilden är svartvit och dålig, men man ser och hör ändå alldeles utmärkt hur bra det är:

Från Paris 1985:

Albumversionen:

Bruce Springsteen stöttar Barack Obama och kör först The Byrds Mr Spaceman och sedan The Promised Land akustiskt. Är det bra, eller vad?

Det här klippet från DVD:n Live In Barcelona är också enormt bra.

Och avslutningsvis, så klart, från Ullevi i somras:

3. Born To Run (Born To Run, 1975)

2008-12-15T15:35:00.009+01:00

Den kanske mest ikoniska av alla Bruce Springsteens låtar - titelspåret från världens genom tiderna bästa skiva. Born To Run är en sammanfattning av allt vackert, allt gott, allt bra i världen. Born To Run är kort och gott själva definitionen av Bruce Springsteen och av bra musik. Born To Run är Springsteens signaturmelodi, hans mest självskrivna nummer.

Arbetet med låten var långt, utdraget och höll på att knäcka samtliga inblandade. 6 månader sägs det att det tog att spela in bara den här låten, den första som gjordes till Born To Run. Bruce Springsteen antog en närmast besatt inställning till att göra den här låten perfekt. Inget fick fela, inget fick lämnas åt slumpen. Tydligt inspirerad av Phil Spector och dennes Wall of sound-filosofi vräkte Bruce på med allt han hade. 11 gitarrspår! Stråkar, keyboards, orgel, piano, glockenspiel och dundrande trummor från Ernest "Boom" Carter. "Boom" Carter var ett riktigt trumess, en gammal jazzinfluerad räv som spelar med stor frenesi på bara Born To Run. Efter att den låten spelats in var det dags för resten av skivan, och då hade Max Weinberg rekryterats. Max säger i en intervju i den fantastiska dokumentären om inspelningen av Born To Run; Wings For Wheels som finns med i jubileumsboxen av Born To Run, att "Boom" gör en grej på trummorna i Born To Run som Max aldrig lyckades få till, så han skippade helt enkelt den grejen på konserterna. Om ni lyssnar på studioversionen, ca 1.58 in i låten, så förstår ni vad jag menar. Live lät låten förstås radikalt annorlunda. Alla pålägg var avskalade, och Born To Run kom i mitt tycke inte riktigt till sin fulla rätt förrän på Born In The USA-turnén. Den har sedan bara blivit bättre och bättre för varje år som gått, och så bra som den var i somras på Ullevi tror jag aldrig att den har varit.

Born To Runs tema är lika storslaget som musiken. Tonårsdrömmar, längtan efter något större och bättre. Typsika Springsteen-teman, men aldrig bättre gestalade än här. Musikaliskt är Born To Run en enda stegrande, ökande klimax. Från Ernest Carters mäktiga anslag, fölt av hela den mäktiga ljudkullisen med alla sina gitarrer, klockspel och pianon och saxofoner i inledningen av låten ökar låten hela tiden i intensitet, blir större och större och större. Sedan stannar den upp, laddar, samlar sig för ännu en explosion. Bandet misshandlar sina instrument, en stor spänning byggs upp och allt briserar i vad som bara kan beskrivas som ett av musikhistoriens största, bästa, mest triumfatoriska ögonblick. Jag är nära att skriva att det är musikhistoriens största ögonblick, men det finns två ögonblick i nummer ett på listan som är ännu större. Mer om det senare. Men när The E Street Band släpper lös all sin underbara kraft och styrka och Bruce Springsteen med all sin ungdomliga iver och entusiasm slänger sig ut i låtens allra sista, majestätiska rader är det så oändligt stort, så oändligt bra att alla ord saknar värde. Det går helt enkelt inte att beskriva.

The highway's jammed with broken heroes on a last chance power drive
Everybody's out on the run tonight but there's no place left to hide
Together, Wendy, we can live with the sadness
I'll love you with all the madness in my soul
Someday girl I don't know when we're gonna get to that place
Where we really want to go and we'll walk in the sun
But till then tramps like us baby we were born to run

När man dessutom får ynnesten att uppleva den makalösa låt live, när glädjen hos bandet och publiken är så stor att alla hotar att krevera i en enda stor, lycklig smäll, ja då är man under några minuter världens lyckligaste. 120 000 händer som vajar i takt, en Bruce Springsteen vars ögon strålar av glädje och tonerna av världens kanske femte bästa låt någonsin som fyller hela ens kropp. Det blir inte mycket större än så.

Versionen från The Complete Video Anthology känner ni igen. Ni hittar den här.

Live In New York City:

Och för att tydliggöra min tes om att Born To Run bara blir bättre och bättre - en tagning från Phoenix 1978:

Och så från Ullevi:

Avslutningsvis kommer här studioversionen:

Årets 10 låtar

2008-12-14T22:19:00.002+01:00

1. Okkervil River - Lost Coastlines
2. Fleet Foxes - White Winter Hymnal
3. Satyricon - The Wolfpack
4. Wolf Parade - Language City
5. Grand Magus - Like The Oar Strikes The Water
6. Vampire Weekend - M79
7. Opeth - Hessian Peel
8. Woven Hand - Kingdom Of Ice
9. M83 - Kim & Jessie
10. My Morning Jacket - Librarian

Bäst 2008

2008-12-14T14:03:00.005+01:00

Okej, listar årets bästa 10 skivor. Någon text eller kommentar pallar jag inte med. Kör Springsteen-listan i mål, sen tar jag nog en längre paus. Jag känner att jag varken har tiden eller orken eller lusten som behövs, och det finns folk som skriver och tipsar om musik både bättre och med större passion än vad jag gör. Nåväl, årets tio bästa skivor enligt mig:

1. Calexico - Carried To Dust
2. Satyricon - The Age Of Nero
3. Fleet Foxes - Fleet Foxes
4. Wolf Parade - At Mount Zoomer
5. Woven Hand - Ten Stones
6. Opeth - Watershed
7. Grand Magus - Iron Will
8. Cut Copy - In Ghost Colours
9. Vampire Weekend - Vampire Weekend
10. Portrait - Portrait

Ett gäng bubblare:

Department Of Eagles - In Ear Park, M83 - Saturdays = Youth, The Mountain Goats - Heretic Pride, Mount Eerie - Lost Wisdom, Nachtmystium - Assassins, Okkervil River - The Stand Ins, Grand Archives - Grand Archives.

Årsbästalistor

2008-12-09T21:26:00.002+01:00

Får väl publicera en årsbästalista också. Jag håller på att fundera som bäst. Jag tycker, lite klyschigt, att 2008 har varit ganska blekt. 2007 var bättre, 2006 också. Men visst har jag hittat mycket guld i år också. År 2008 har det annars varit mycket äldre musik för min del, i en mängd olika stilar. En enda röra. Jag tror dock att jag har de tio bästa skivorna klara, jag ber att få återkomma om ett par dagar.

4. Badlands (Darkness On The Edge Of Town, 1978)

2008-12-09T15:16:00.010+01:00

Från Max Weinbergs inledande trummarkering till att låten tonas ut är Badlands i stort den perfekta låten. Det finns inget att anmärka på. Det här är musik i sin vackraste, bästa form. Denna kraftfulla, triumfartade galopp inleder Darkness On The Edge Of Town på ett överväldigande sätt. Medan texten är fullkomligt nattsvart och hopplös är musiken levnadsglad, sprudlande. Det är en magnifik kontrast.

Lights out tonight trouble in the heartland
Got a head-on collision smashin' in my guts manI'm caught in a crossfire that I don't understand
But there's one thing I know for sure girl I don't give a damn
For the same old played out scenes baby I don't give a damn
For just the in-betweens honey I want the heart I want the soul
I want control right now you better listen to me baby
Talk about a dream, try to make it real
You wake up in the night with a fear so real
You spend your life waiting for a moment that just don't come
Well don't waste your time waiting

Badlands you gotta live it every day
Let the broken hearts stand
As the price you've gotta pay
We'll keep pushin' till it's understood
And these badlands start treating us good

Workin' in the field till you get your back burned
Workin' 'neath the wheels till you get your facts learned
Baby I got my facts learned real good right now
You better get it straight darling
Poor man wanna be rich, rich man wanna be king
And a king ain't satisfied till he rules everything
I wanna go out tonight, I wanna find out what I got
Now I believe in the love that you gave me
I believe in the faith that could save me
I believe in the hope and I pray that some day
It may raise me above these

Badlands you gotta live it every day
Let the broken hearts stand
As the price you've gotta pay
Keep pushin' till it's understood
And these badlands start treating us
For the ones who had a notion, a notion deep inside
That it ain't no sin to be glad you're alive
I wanna find one face that ain't looking through me
I wanna find one place, I wanna spit in the face of these

Badlands you gotta live it every day
Let the broken hearts stand
As the price you've gotta pay
Keep movin' till it's understood
And these badlands start treating us good

Badlands spelades under varje konsert på Darkness-, The River-, Born In The USA-, Reunion- och The Rising-turnéerna, och så vitt jag vet även under alla spelningar på Magic-turen. Kort sagt en av Bruce Springsteens mest centrala, älskade låtar. Några större framgångar rönte den dock inte när den släpptes som singel, med en 42 plats som bäst på Billboard-listan. Live har låten genom åren genomgått en smärre omvandling, blivit längre och i mitt tycke bara bättre och bättre. 1978 inleddes spelningarna oftast med antingen Badlands eller en gammal goding i stil med Oh Boy, Summertime Blues eller Rave On direkt följd av Badlands. Men numera är Badlands självskrivna plats i slutet av setet, precis innan extranumren. Varje gång Max Weinberg drar igång den är det som att en storm drar in. Badlands live är så mäktig att den kan orsaka jordskalv. Publiken har inkorpererats i låten på ett lysande sätt (någon läsare som exakt vet när publikens allsång blev en del av Badlands?), kanske är Badlands det mäktigaste allsångsstycke som finns. Jag lovar, i somras vibrerade Ullevi oroväckande mycket under Badlands. Wikipedia ägnar utrymme om Badlands som live-fenomen och har följande att berätta:
Moreover "Badlands" live features a number of band and audience customary practices. Danny Federici's electronic glockenspiel is added to carry the opening keyboard riff, immediately announcing the song to the crowd and getting everyone to their feet. Fans clap hands in time to Weinberg's famous part, with newcomers watching and then following the double-time part at the end. During the chorus, when Springsteen shouts "Bad-lands!" fans pump their fists in the air twice, once for each syllable of the word. In the years when it slotted at the start of shows, this would be Clemons' first sax solo, which would bring him to center stage and elicit huge cheers from the crowd. The slow-down afterward that is often elongated, with the audience joining Springsteen for the long, wordless "oooh oooh"s part. One or more false endings is usually tacked on, to further prolong the joint experience.

Vad mer? Stämsången mellan Bruce och Steven van Zandt. Roy Bittans piano och Danny Federicis jublande orgel i refrängen. Clarence Clemons makalösa solos. Max Weinbergs sanslöst hårda, pumpande trumspel. Att lyssna på Badlands är att under ett par minuter komma till paradiset. Allt jobbigt, alla bekymmer, alla problem försvinner och för en stund känns allt bara bra. Badlands är ett lyckopiller utan dess like. Jag tror det räcker så. Jag ska inte dra några historier om hur mycket Badlands betyder för mig, om vilka minnen den framkallar eller liknande. Precis som resten av låtarna på Darkness On The Edge Of Town har Badlands funnits med i många, många år och blivit en gammal, trygg vän man alltid kan lita på. Badlands är svår att beskriva i ord. Det är en låt som måste upplevas; höras, ses, kännas. Ord gör inte denna naturkraft rätta.

Ullevi, 2008:

1978, Largo:

1980:

Barcelona, 1981:

Paris, 1985:

New York, 1999:

Knäckande bra version från 1978, fast utan bild:

Barcelona, 2008:

Live in Barcelona, 2002:

George Harrison - All Things Must Pass

2008-12-07T18:59:00.005+01:00

George Harrisons insats i Beatles glöms ofta bort, hamnar i skuggan bakom de två andra. Vilket inte är så konstigt egentligen, men George Harrisons roll i Beatles är väldigt underskattad. Framför allt efter att gruppen slutade turnera 1966 växte George som låtskrivare i gruppen. Han skrev bland annat klassiska låtar som Something, While My Guitar Gently Weeps och Here Comes The Sun. Men George fick inte ta någon plats i Beatles, där fanns ju redan John och Paul. Framför allt John Lennon lär ha drivit hårt med George Harrison. George Harrison var måhända ingen stor sångare, men hans gitarrspel och låtskrivande var viktiga delar i det sentida Beatles. Efter bandets splittring fick han sin stora revansch med All Things Must Pass.

Med Phil Spector som producent skapades ljuv musik. Klädd i en typiskt storslagen Spector-produktion får Harrisons röst och karakteristiska gitarr- och steel guitar-spel ändå stor plats bland alla slagverk, blåsinstrument och stråkar. Skivan släpptes som en trippel-LP, och bortsett från ett par långa, utdragna, helt onödiga jam i slutet av skivan, är All Things Must Pass en odödlig klassiker rakt igenom. Här finns ett otroligt starkt låtmaterial som Dylans If Not For You, singelframgången My Sweet Lord, I'd Have You Any Time, Ballad Of Sir Francis Crisp, Awaiting On You All, All Things Must Pass och Isn't It A Pity. Spectors produktion hör till de bästa han gjort, och Harrisons gitarrspel är underbart. Skivan är vacker, skir. Även om här finns glada låtar som Awaiting On You All, Apple Scruffs och Let It Down så finns det något sorgligt, rörande över hela skivan. John och Paul i alla ära - i min bok är det ingen tvekan om vilken av Beatlarna som var bäst.

Skivan köps med fördel t ex från Ginza för 219 kr.

My Sweet Lord:

All Things Must Pass:

If Not For You tillsammans med Bob Dylan:

Veckans klassiker: Unanimated - "Ancient God Of Evil"

2008-12-05T17:35:00.005+01:00

Dags att damma av ytterligare en gammal klassiker i skivhyllan. Den här gången är det Unanimateds "Ancient God Of Evil" som ska få en stund i rampljuset. Bandet bildades i Stockholm 1988 av Jojje Bohlin (gitarr), Peter Stjärnvind (trummor och cymbaler) samt Rickard Cabeza (the bass guitar).

Stilen var redan från början ganska typisk stockholmsk dödsmetall, men av det något mer melodiösa slaget. Debuten "In The Forest Of The Dreaming Dead" släpptes 1993 och är absolut ingen dålig platta. Ganska tidstypisk slingdöds med vissa black metal-tendenser. Det är dock "Ancient God Of Evil" från 1995 som är Unanimateds stora stund. Precis som alla andra skivor från den tiden är den inspelad av Dan Swanö i hans legendariska Unisound-studio. Det kom mycket sådan här musik då i mitten av 90-talet, och mycket av den håller fortfarande. Det är något speciellet med den här formen av melodiös dödsmetall med folkmusik- och heavy metal-influenser som jag fullkomligen älskar. Klassiker som Dissections "The Somberlain" och "Storm Of The Light´s Bane", Opeths "Orchid" och "Morningrise", Eucharists "A Velvet Creations", Naglfars "Vittra", At The Gates "Terminal Spirit Disease", In Flames "Lunar Strain", Dark Tranquillitys "Skydancer" och så vidare.
"Ancient God Of Evil" innehåller ljuva bisvärmsriff, typiskt nordiska slingor och ett krossande starkt låtmaterial. Life Demise, Oceans Of Time, Dead Calm, Ruins, Die Alone.... praktiskt taget alla låtar är av yppersta klass. Micke Janssons ljusa kraxande matchar slingorna som gitarristerna Jojje Bohlin och Jonas Mellberg konstant kastar över lyssnaren. Peter Stjärnvind spelar tryggt och stabilt. Produktionen är kristallklar, väldigt 90-tal.

Själv köpte jag plattan någon gång på sportlovet i ettan på gymnasiet. Minns så väl hur jag - som precis börjat snöa in på death och black metal då - satt på pojkrummet och dyrkade all ny musik jag upptäckte. "Anicent God Of Evil" dök upp i ett paket från Ginza tillsammans med ett gäng andra skivor. Vilka de var minns jag inte, men "Ancient God Of Evil" glömmer jag aldrig. Från det första gitarrintrot i Life Demise till de sista tonerna av Die Alone klingat ut är den här plattan en sällsynt njutning rakt igenom. Lyssna gärna på ett par låtar från plattan på bandets Myspace-sida. Där kan ni avnjuta The Depths Of A Black Sea, Life Demise, In The Forest Of The Dreaming Dead och Die Alone. Mycket nöje.

Till Daniel

2008-12-04T19:36:00.001+01:00

Hej Daniel! Här kommer en låt jag vet att du kommer att älska. Fleetwood Mac när DET var som allra mest strömlinjeformat och smakfullt. Luftig produktion, krämiga keyboards och fluffigt gitarrspel. Everywhere från 1987.

Dagens låttips

2008-12-04T16:03:00.003+01:00

Fortsätter med mina spontana låttips. I dag blir det en låt med Calexico. Cruel, inledningsspåret från den smått briljanta plattan Garden Ruin. En vemodig, vacker låt som definitivt hade platsat på höstlistan. Jag gillar främst den här sidan av Calexico; den lågmälda, eftertänksamma som gör ballader att dö för.

Och så bandets andra, glada sida. Sunken Waltz från albumet Feast of Wire, här i en liveversion:

Ett snabbt låttips

2008-12-03T19:38:00.003+01:00

Bara så där. Ibland vill man bara dela med sig av en jävligt bra låt. Inget krångel. Mickey Newbury - Just dropped in (to see in what condition my condition was in).

5. Jungleland (Born To Run, 1975)

2008-12-03T13:40:00.004+01:00

Slutet närmar sig så. Dags för de fem sista låtarna på den här topplistan som rullat på sedan mitten av juli! Det har tagit sin tid, men snart är vi i mål. Jag tror att topp fem är enkel att gissa sig till hur den ser ut. Kan väl avslöja att de fem sista låtarna samtliga är hämtade från två skivor. Inte bara Springsteens bästa skivor, utan två av de bästa skivorna som någonsin gjorts, och som med all säkerhet kommer att göras. Jag pratar förstås om Born To Run och Darkness On The Edge Of Town. Born To Run rankar jag som världens bästa skiva för det mesta. Andra gånger rankar jag Darkness... som världens bästa skiva. Ni fattar. Det är inte vilka skivor och låtar som helst vi pratar om.

Jungleland är nummer fem. Jag väljer att inleda med att citera några rader från Aftonbladets Springsteen-älskande USA-korrespondent Per Bjurman:

Det är andra kvällen. Springsteen har just dedicerat ”Meeting across the river” – en duktig raritet, det med – till nyligen bortgångne skådiskompisen Peter Boyle, när Roy Bittan glider ut i sitt mest klassiska intro.
Vänta nu, hinner jag säga innan den New York-turistande Markus Larsson slår en frivolt på parkettplätten intill mig , det här är ju ... för helvete:
”Jungleland”!
Jag ska väl inte upprepa alla de där överorden, eljest lär jag i framtiden få sitta och skämmas även över den här texten. Låt mig bara säga att det verkligt stora är att höra det sällan framförda mästerverket här, i New York City. Det är en nationalsång här, en religiös hymn och ett Garden som går fullkomligt bananas så fort The Professor slagit ner tangenterna i det där introt vrålar sig extatiskt igenom varenda textrad.
Äh, förresten, den där återhållsamheten kan sticka och brinna. ”Jungleland” på Garden är en av de mest magiska upplevelserna någonsin – och det är helt befogat att jag och Markus efteråt står och kramas som två tonårstjejer på Backstreet Boys-konsert.

Själv har jag inte fått uppleva den live. Han spelade den i Globen förra vintern, men då var jag inte där. Han spelade den i Köpenhamn i somras, men då var jag inte heller där. Det grämer mig något fruktansvärt! Att få höra Jungleland live hade lätt kvalat in som ett av de största ögonblicken i mitt liv, hur fånigt det än må låta. Det finns oändligt mycket att säga om den här låtens kvaliteter, men först lite fascinerande uppgifter om inspelningen av Jungleland och resten av låtarna på Born To Run. Som Bruce själv säger i Markus Larssons fantastiska Born To Run-artikel i Sonic #26: "Vi led, vi kämpade, vi gav allt. Men det är så fantastiska skivor skapas."

Jo, så var det onekligen. Bruce Springsteen ville med Born To Run skapa den perfekta skivan. Born To Run var hans sista chans. Greetings From Asbury Park och The Wild, The Innocent And The E Street Shuffle hade inte blivit några succéer och skivbolaget övervägde att göra sig av med honom. Bruce själv insåg detta, och han ville komma bort från sin nuvarande situation som liten, okänd artist som spelade på barerna i Asbury Park. Han ville något mer. Till sin hjälp hade han rekryterat ny kraft. Mannen som yttrade det klassiska citatet "I saw rock and roll future and its name is Bruce Springsteen" arbetade från början som skribent på Rolling Stone, men blev så gripen av Springsteens musik att han blev hans manager och producent. Ett samarbete som kom att vara i nära 20 år. Jon Landau hjälpte Springsteen - som höll på att gå in i väggen totalt - att gallra bland alla idéer och infall. Bara själva låten Born To Run sägs ha tagit sex månader att spela in!

Två nya medlemmar hade dessutom kommit in i The E Street Band. På Born To Run presenterar både Max Weinberg och Roy Bittan sig för första gången. Till sist var The E Street Band i sin mest klassiska och älskade form komplett. Max Weinberg med sitt stenhårda, dundrande, svängiga, exakta trumspel och Roy Bittan med sitt flyhänta, dansande pianospel. Springsteens musik hade aldrig låtit som den gör utan dessa två fantastiska musiker. Med de här fantastiska musikerna i bandet kunde Springsteens drömmar om hur hans musik skulle låta äntligen förverkligas.

De långa, utdragna inspelningarna höll på att ta knäcken på inte bara Bruce Springsteen, utan alla som var inblandade i inspelningen. Den mest fantastiska historien från inspelningen är den om när Clarence Clemons ska spela in sitt solo till just Jungleland. Det är bara han och Bruce kvar i studion. Jungleland ska ha ett saxofonsolo och det ska vara perfekt. Så är det bara. Kosta vad det kosta vill. Sakta och omsorgsfullt spelar de två vännerna in solot om och om och om igen tills det slutligen sitter där det ska. Till sist är solot färdigt, perfekt. De har stått där länge och spelat in. Clarence tror att han har stått i inspelningsbåset i två timmar. I själva verket har han stått 16 timmar och oavbrutet blåst i sin saxofon! Sexton timmar! Men så är också saxofonsolot i Jungleland inte bara Clarence Clemons största stund. Det är över huvud taget ett av de största enskilda ögonblick som någonsin gjorts i musikväg. Alla som hört det vet vad jag menar. Alla som inte hört det kommer att veta efter att ha lyssnat. Min första kontakt med Jungleland och solot var i SVT:s suveräna krönika efter fotbolls-VM 1994. Bilden där dåvarande förbundskapten Tommy Svensson i vild glädje gör en kullerbytta, ackompanjerad av Clarence Clemons fantastiska, euforiska solo är klassiska, ljuvliga bilder. Vem som än har valt Jungleland till de bilderna är ett geni.

Jungleland, detta över nio minuter långa episka stycke avslutar världens bästa skiva på ett otroligt sätt. Från de inledande stråkarna, via Roy Bittans legendariska pianointro - det näst vackraste som finns - till Clarence Clemons långa, triumferande solo är Jungleland något av det mest magiska man kan lyssna på. Och då har jag ändå inte nämnt texten än... Lika storslagen och episk som musiken är; är även texten. Ett stort drama med fantastiska formuleringar, ett bubbland, berusande språk och dramatiska händelser.

The rangers had a homecoming in Harlem late last night
And the Magic Rat drove his sleek machine over the Jersey state line
Barefoot girl sitting on the hood of a Dodge
Drinking warm beer in the soft summer rain
The Rat pulls into town rolls up his pants
Together they take a stab at romance and disappear down Flamingo Lane

Well the Maximum Lawman run down Flamingo chasing the Rat and the barefoot girl
And the kids round here look just like shadows always quiet, holding hands
From the churches to the jails tonight all is silence in the world
As we take our stand down in Jungleland

The midnight gang's assembled and picked a rendezvous for the night
They'll meet 'neath that giant Exxon sign that brings this fair city light
Man there's an opera out on the Turnpike
There's a ballet being fought out in the alley
Until the local cops, Cherry Tops, rips this holy night
The street's alive as secret debts are paid
Contacts made, they vanished unseen
Kids flash guitars just like switch-blades hustling for the record machine
The hungry and the hunted explode into rock'n'roll bands
That face off against each other out in the street down in Jungleland

In the parking lot the visionaries dress in the latest rage
Inside the backstreet girls are dancing to the records that the D.J. plays
Lonely-hearted lovers struggle in dark corners
Desperate as the night moves on, just a look and a whisper, and they're gone
Beneath the city two hearts beatSoul engines running through a night so tender in a bedroom locked

In whispers of soft refusal and then surrender in the tunnels uptown
The Rat's own dream guns him down as shots echo down them hallways in the night
No one watches when the ambulance pulls away
Or as the girl shuts out the bedroom light
Outside the street's on fire in a real death waltz
Between flesh and what's fantasy and the poets down here
Don't write nothing at all, they just stand back and let it all be
And in the quick of the night they reach for their moment
And try to make an honest stand but they wind up wounded, not even dead
Tonight in Jungleland

En text av det här slaget kan inte göras rättvisa på annat sätt än att tonsättas med just de toner som är Jungleland - Bruce Springsteens femte bästa låt. Får jag någon gång höra den live kan jag dö lycklig direkt efter.

Och så de obligatoriska You Tube-klippen. Först från Capital Theatre, 1978:

Hammersmith, London, 1975:

New York, 1999:

Studioversionen:

Toronto, 1984:

6. Loose Ends (Tracks, 1998)

2008-12-02T15:02:00.008+01:00

Någon gång 1998 började ryktena surra om att Bruce Springsteen skulle göra en sällan skådad städning i sina arkiv och lyfta fram det han hittade där i form av en saftig box - fullmatad med aldrig tidigare hörd musik. Förvätningarna hos fansen piskades upp till febriga nivåer. Med tanke på vad som cirkulerat via bootlegs genom åren och vad som ryktades finnas kvar; orört, ohört, så förstår man att folk såg fram emot något alldeles extra. Det ryktades om de mytomspunna Electric Nebraska-inspelningarna, alla de hundratals låtar som spelades in i samband med Darkness-, The River- och Born In The USA-sessionerna. Och allt annat. Det vi fick var Tracks, en box om fyra skivor med låtar från Springsteens allra första provspelningar för John Hammond 1972 till fruktansvärda inspelningar från 90-talet, sämre än något som återfinns på Human Touch och Lucky Town. Och däremellan hittar vi resten.

Trots att Tracks inte levde upp till de orimliga förväntningarna innehåller den ändå oerhört mycket guld. A Good Man Is Hard To Find, Janey Don't You Lose Heart, Hearts Of Stone, I Wanna Be With You, Thundercrack, Where The Bands Are, Rendezvous, Seaside Bar Song, So Young And In Love, This Hard Land, Be True, Wages Of Sin, Don't Look Back, Take 'Em As They Come, Man At The Top, Johnny Bye Bye , Restless Nights, Roulette, The Wish, Stolen Car, Brothers Under The Bridges, Frankie, My Love Will Not Let You Down... Det är en ganska sanslös samling överblivna låtar som serveras på boxen.

Men den bästa låten - som nästan ensam gör ett inköp av Tracks-boxen, eller åtminstone budgetutgåvan 18 Tracks, motiverat - är förstås Loose Ends, låt nummer sex på listan. Loose Ends spelades in någon gång 1979 och var från början tänkt att vara med på The Ties That Bind, plattan som var tänkt att släppas samma år. Plattan slopades, då Bruce bestämde sig för att göra en dubbelskiva i stället - The River. Loose Ends var planerad att dyka upp på The River, men ströks av någon outgrundlig anledning. Tracks-versionen av Loose Ends skiljer sig en del från den som finns på The Ties That Bind.

Det sägs att Bruce har gjort pålägg i efterhand på vissa av låtarna på Tracks, och det är inte omöjligt att Loose Ends är en av dessa. Originalet, eller vad man ska kalla det, har en betydligt mer framträdande gitarrmelodi, medan piano och orgel hörs i bakgrunden. Tracks-versionen är fullkomligt dränkt i fantastiskt piano, glockenspiel och tamburiner. Den låter som en våt Phil Spector-dröm. Den är The E Street Band till bristningsgränsen. En mäktig matta av ljud, en helt underbar melodi och så klart ett av Clarence Clemons allra, allra bästa saxofonsolon. Jag kan lyssna på det solot tio gånger på raken. Det är helt överjävligt bra. Så mycket känsla och passion komprimerat till ett kort saxofonsolo. Jag kan lyssna på inledningen av låten tjugo gånger på raken. Trettio. Utan att tröttna.

Loose Ends framkallar rysningar, eufori och ljuva minnen. Loose Ends är en nio år lång kärleksrelation som bara blir starkare och starkare med åren. Det finns egentligen inte så mycket mer att säga. Hade jag själv aldrig hört Bruce Springsteen förr och sedan lyssnat på Loose Ends hade min första tanke varit "hur kan det finnas fem låtar som är bättre än den här?"

Studioversionen:

Live i New York 2008:

Också från i år:

v. 48 och veckans boktips

2008-12-02T13:47:00.004+01:00

Vecka 48 är slut och veckans bästa låtar blev såsom så här:

The Kinks - A Well Respected Man
Calexico - Victor Jara's Hands
The Sonics - Keep a Knockin'
Opeth - In Mist She Was Standing
Satyricon - Commando

Spännande, eller hur? Måste för övrigt passa på att tipsa om Lennart Perssons nya bok Sånger om sex, Gud och ond bråd död. 59 texter om 59 sånger som Lennart tycker är värda att skriva om. Köp den här boken! Lennart är Sveriges absolut bästa musikskribent och hans sätt att skriva får mig att vilja undersöka varenda låt han skriver om, även om det handlar om musik jag alls inte lyssnar på. Se det som en lektion i musikallmänbildning. Se det som en stunds god underhållning. Boken finns för 125 kr hos adlibris och det finns ju egentligen inget att tveka om. Kanske hittar du ny favoritmusik, hur som helst får du en suverän läsupplevelse. Lennart skriver med så mycket passion och kärlek och intresse om sina låtar att det knappt går att lägga i från sig boken. Man sträckläser den och när man är klar vill man ha mer.

I morgon...

2008-11-28T18:23:00.002+01:00

... är det inflyttningsfest. Då kommer bland annat den här att spelas.

The Kinks - A well respected man. Kännes igen från till exempel Juno.

7. Racing In The Street (Darkness On The Edge Of Town, 1978)

2008-11-27T09:29:00.004+01:00

Ironiskt att Bruce Springsteens allra vackraste, mest sorgsna ballad lånar en textrad från den allt annat än sorgsna Dancing In The Streets med Martha & The Vandellas: "Summer's here and the time is right For racing in the street". För det finns inget glatt med den här låten. Textens huvudperson och hans kompis Sonny åker från stad till stad i en Chevy från 1969 för att tävla om ära och pengar. Som Bruce sjunger: en del slutar bara att leva, andra tvättar av sig smutsen och kämpar vidare:

Now some guys they just give up livin
And start dyin little by little piece by piece
Some guys come home from work and wash up
And go racing in the street

Låtens huvudperson söker efter nya tävlingar, nya utmaningar. Man han söker även efter något större. I en Camaro tillsammans med en snubbe från Los Angeles hittar han henne.

I met her on the strip three years ago
In a Camaro with this dude from L.A.
I blew that Camaro off my back and drove that little girl away

Men illusioner brister, drömmar krossas, det blir inte som man tänkt sig. Temat går igen på många av Springsteens låtar från den här tiden, och har så klart mycket att göra med hans egen situation under 70-talets sista halva, med kontraktsbråket och förbudet att spela in en ny skiva. Aldrig manifisteras dessa tankar tydligare än i Racing In The Street och i dessa rader:

But now there's wrinkles around my baby's eyes
And she cries herself to sleep at night
When I come home the house is dark
She sighs, Baby, did you make it all right

She sits on the porch of her daddy's house
But all her pretty dreams are torn
She stares off alone into the night
With the eyes of one who hates for just being born

Det är otroligt hjärtskärande och gripande. Racing In The Street rymmer trots all svärta ändå någon form av ljus i slutet av låten, då Bruce sjunger:

For all the shutdown strangers and hot-rod angels
Rumblin thru this promised land
Tonight my baby and me, we're gonna ride to the sea
And wash these sins off our hands

Tonight, tonight, the highway's bright
Out of our way mister, you best keep
Cause summer's here and the time is right
For racing in the street

När jag skrev om Prove It All Night diskuterade jag faktumet att låtarna på Darkness On The Edge Of Town är magnifika redan i sina originalversioner, men att de lyfts ytterligare flera snäpp till live. Det gäller i princip varje låt på plattan förutom Factory. Och det gäller i synnerhet Racing In The Street. Den blommar ut på ett magnifikt sätt, breder ut sig, vecklas ut. Framför allt är Racing In The Street Roy Bittans stora stund. Från de försiktiga, mollanstrukna pianotonerna i början av låten äger han Racing In The Street. Och live får hans piano ännu större plats. Det långa, utdragna slutet av låten som kommer till sin rätt först live rymmer toner som det går att skriva hela böcker om. Roys fingrar är överallt. Ej att förglömma Danny Federici som trots allt spelar låtens bärande melodi på sin orgel. En av de vackraste melodier som finns. Racing In The Street är sinnessjukt, ofattbart bra och det skär i hjärtat att tvingas sätta Racing In The Street som "bara" nummer 7 på den här listan.

Racing In The Street är också starka, personliga minnen. Härliga minnen. Det är kanske fånigt att dra upp dem här, jag vet inte. Jag började lyssna på Bruce Springsteen på sommaren, jag har sett honom fyra gånger - alla på sommaren. För mig är Bruce Springsteens musik det perfekta soundtracket till sommaren. Hans skivor har ackompanjerat varenda sommar i mitt liv sedan 1999. Vad jag än gjort, var jag än varit så har Bruce Springsteen funnits med. Och allra mest Darkness On The Edge Of Town, denna platta som jag spelat så många gånger att jag inte kan hålla räkningen. Alla bilturer jag och min bror gjort genom det skånska sommarlandskapet. Pratat om litet och stort, lyssnat på Bruce Springsteen. Uppladdningarna inför hans två dubbla Ullevispelningar då Springsteen-nörderiet antagit rent abnorma proportioner. Ullevi 2003 då Roy Bittan slog an de ljuva inledningstonerna och Bruce började sjunga:

I got a sixty-nine Chevy with a 396
Fuelie heads and a Hurst on the floor
She's waiting tonight down in the parking lot
Outside the Seven-Eleven store
Me and my partner Sonny built her straight out of scratch
And he rides with me from town to town
We only run for the money got no strings attached
We shut 'em up and then we shut 'em down

Den sommarens motsvarighet till Drive All Night. Jag hoppades, önskade, drömde om att de skulle spela Racing In The Street. Och de gjorde det. Som de gjorde det! Fortfarande, fem år senare, kommer jag ihåg den där dagen in i minsta detalj. En ljuvlig, solig kväll i slutet av juni. Ett fullpackat Ullevi. Tjejerna som gjorde vågen, men inte tänkte på att de hade varsin plastmugg med öl i näven. Stämningen. Hela sittplatspubliken som från första sekunden av inledande The Promised Land stod upp. 120 000 händer som vajade under Born To Run. Tändarna och mobiltelefonerna som lyste upp Ullevi likt eldflugor under My City Of Ruins. Och så Racing In The Street. Herrejävl,ar, vad bra den var. Jag kollapsade nästan. Hm, ja, högtravande blev det. Men det är svårt att förhålla sig på annat sätt till en sådan här låt. Och som sagt: att tvingas sätta den som nummer sju gör ont. Alla topp 10-låtar är värda att sättas som nummer ett. Racing In The Street är världens bästa låt. Grejen är bara den att de sex andra låtarna är ännu bättre.

Härnäst kommer en låt från Tracks. Om Racing In The Street är soundtracket till varje sommar sedan 1999, vad säger man då om den? Nästa låt kommer att bli en ännu större hyllning till sommaren, till glädjen och ett ännu fånigare raljerande över de minnen den väcker. Några gissningar om vilken låt det kan vara? Nästa vecka kommer svaret. Eller tidigare, om jag inte kan hålla mig. Det kliar i fingrarna att få skriva om den nämligen. Tills dess, lyssna på Racing In The Street. Framför allt på Roy Bittans pianospel i slutet av låten. Musik blir inte mycket vackrare än så. Själv har jag 14 olika versioner av låten, upptäckte jag. Säger väl en del om vad jag anser om den.

Capital Theatre, Landover, 1980:

Passaic, 1978 (bästa versionen):

Sista kvällen på Magic Tour:

Slutligen hittar vi en väldigt annorlunda version, med munspel i början. Helt annorlunda pianointro också. Och texten skiljer sig också från originalversionen. Sångmelodin är en helt annan, och The E Street Band är mer involverat. Ska jag vara ärlig låter den här versionen mer som resten av materialet på Darkness On The Edge Of Town. Mycket fin! Återfinns på The Lost Masters och The Definitive Darkness Outtakes.

Ang vecka 47 - bästa låtarna

2008-11-24T14:07:00.005+01:00

Ska, inspirerad av bloggen Let's Pretend We're Bunny Rabbits, från och med nu köra en playlist med veckans bästa eller mest spelade eller liknande låtar. Nej, inga kommentarer, inga länkar - jo, om jag orkar. Vidareutvecklar kanske konceptet framöver med just en länk eller upload av låtarn. Kan ju fungera som ett sätt att upptäcka ny, bra musik. Vad vet jag. Tills vidare får det fungera som ett nördigt tillägg till last.fm för att hålla mig och andra som bryr sig uppdaterade om vad som gäller i min lilla värld. Sålunda, vecka 47:

Bruce Springsteen - Bobby Jean
Satyricon - The Wolfpack
Dissection - Where Dead Angels Lie
Emperor - Sworn
Watain - Opes Dei (The Morbid Angel)

Vad kan man då uttolka av detta? Jo, att det rådande väderläget med snö och midvinter alltid lockar mig att plocka fram mina black metal-skivor. Finns ingen bättre musik att lyssna på när det är vinter än nordisk black metal. Skulle jag få för mig att göra en vinterlista kommer den att bli klart black metal-inspirerad. Immortal, Emperor, Dissection, Enslaved, Naglfar, Satyricon, Darkthron - ni hajar. Bobby Jean får jag aldrig nog av och efter att ha skrivit en rekordlång text om den har jag lyssnat rätt intensivt på den. Klippet från Ullevi framkallar svårartade attacker av gåshud på mig.

8. Backstreets (Born To Run, 1975)

2008-11-24T12:52:00.008+01:00

På skylten stod det "Backstreets (with Sad Eyes please!)" eller något liknande. Någon önskade i alla fall Sad Eyes-monologen. Vi fick inte den. Men vi fick Drive All Night som jag redan skrivit om. Och vi fick Backstreets! I en vansinnigt bra version. Hm. Backstreets är svår att skriva om. Det finns så mycket att säga om denna makalösa låt, men inget kommer fram. I stället sitter jag och lyssnar på den och tittar dumt rakt ut i luften. Jag har hört Backstreets hundratals gånger, men blir ändå lika berörd varje gång jag hör den . Denna magnifika rockopera om kärlek och vänskap och krossade drömmar upphör aldrig att fascinera. Det har skrivits spaltmeter om låtens text och vad den egentligen handlar om. Vem är Terry i texten? Är Terry en flickvän eller en kompis? Vissa hävdar att Terry är en tjej, andra hävdar motsatsen. Själv vet jag inte riktigt. Men jag tycker nog att det mesta ändå pekar på att Terry är en flicka. Läs själva texten och begrunda:

One soft infested summer me and Terry became friends
Trying in vain to breathe the fire we was born in
Catching rides to the outskirts, tying faith between our teeth
Sleeping in that old abandoned beach house, getting wasted in the heat
And hiding on the backstreets, hiding on the backstreets
With a love so hard and filled with defeat
Running for our lives at night on them backstreets

Slow dancing in the dark on the beach at Stockton's Wing
Where desperate lovers park we sat with the last of the Duke Street Kings
Huddled in our cars waiting for the bells that ring
In the deep heart of the night when you let loose of everything
To go running on the backstreets, running on the backstreets
Terry you swore we'd live forever
Taking it on them backstreets together

Endless juke joints and Valentino drag
Where dancers scraped the tears up off the street dressed down in rags
Running into the darkness, some hurt bad some really dying
At night sometimes it seemed you could hear that whole damn city crying
Blame it on the lies that killed us, blame it on the truth that ran us down
You can blame it all on me Terry, it don't matter to me now
When the breakdown hit at midnight there was nothing left to say
But I hated him and I hated you when you went away

Now laying here in the dark, you're like an angel on my chest
Just another tramp of hearts crying tears of faithlessness
Remember all the movies, Terry, we'd go see
Trying to learn how to walk like the heroes we thought we had to be
Well after all this time to find we're just like all the rest
Stranded in the park and forced to confess
To hiding on the backstreets, hiding on the backstreets
Well we swore forever friends
On the backstreets until the end

Egentligen kvittar det. Texten är magnifik - en av de bästa som någonsin skrivits. Storslagen, vemodig, bitter. Terry - må det vara en vän eller en flickvän - lämnar berättaren ensam och trasig för en annan. En sådan text måste matchas med lika fantastisk musik. Det gör den - minst sagt. Roy Bittans inledande pianospel är obeskrivligt. Max rullande trummor som smyger in och sedan detonerar hela låten. Kraftfullt, episkt - orden räcker inte till. Live lyfter låten ytterligare. Under 1976 till 1978 utvecklades låten under turnéns gång till något ännu större. I original är Backstreets nästan sju minuter lång - live blev den uppemot 12 minuter. I slutet av låten bakade nämligen Bruce in en monolog. Sad Eyes kom den att kallas, troligen ett namn påhittat av någon booleg-makare. Bruce försvinner helt in i sin monolog - mässar, predikar. Uppgivet, sorgset, klagande. Monologen ändrades från konsert till konsert. Här är en av de mest klassiska, från Roxy den 7 juli 1978. Den här versionen av Backstreets användes på liveskivan Live 1975-'85, men där klipptes Sad Eyes-monologen av någon bisarr anledning bort.

I remember you
Baby I remember you
Standing on the corner
Of Richmond AvenueAnd I remember I'dI remember back then I'dI'd drive all night
I swore I'd drive all night
Just to buy you some shoes
And to taste
And to taste your tender charms
To have you hold me in your arms
To have you hold me in your arms
And for just one look
For just one look
From your sad eyes
You had such pretty sad eyes
You had such pretty sad eyes
I remember they cried all night
They cried all night
We let 'em cry 'til they're all cried out
They cried all night
Baby they cried all night
And I hated you
But only me and you knew
But baby only me and you knew
The way they could lie
The way they could lie
They could tell such pretty lies
They could tell such pretty lies
And now you're back
And now you're back
Well little girl, I'm back too
And I've been out, and I've seen some things
Yeah I've been out, and I've seen some things
I've been out, and I've seen some things
And baby I've learned a thing or two
About me and you
And all I wanna know is why
All I wanna know's why
All I wanna know's why
Why
Baby I wanna know why
Baby justI want you, I want you
To look into my face
Just look into my face
Just look into my face
Look into my face
Look into my face
Look into my face
And tell me why
Why, I want to know why
You lied
You lied
You lied
And we'll go

Notera att refrängen till Drive All Night syns i den här monologen: I swore I'd drive all night
Just to buy you some shoes
And to taste
And to taste your tender charms
Sedan (31 december 1978 var sista gången) försvann Sad Eyes-partiet för att aldrig dyka upp igen. Mer att notera är att Bruce Springsteen använde sig av ett speciellt sätt att bygga upp sina låtar på Born To Run som han aldrig använt sig av igen. Han har själv sagt att det var ett sätt att välkomna lyssnaren till låten och historien, att bygga upp en stämning precis som i en film. Knepet används både i Thunder Road, Backstreets och i Jungleland. Vad jag syftar på är alltså att inleda låten försiktigt med pianospel, för att sedan sparka igång den med hela The E Street Band i full styrka. Ett enkelt men mycket effektivt knep. Gemensamt för de tre nämnda låtarna är att de hör till både Springsteens bästa låtar, men även världshistoriens allra förnämsta musikstycken. Backstreets är för övrigt en av två låtar på Born To Run som inte innehåller något saxofonspel. Jag tror inte att ett saxsolo från Big Man passat in i detta mörka, beska bakgatedrama.

För att återknyta till textens början. Vi fick Backstreets den där kvällen den 5 juli på Ullevi! Det var en overkligt stor upplevelse som självklart lockade fram kvällens första tårar. Det går liksom inte att förhålla sig oberörd när Roy Bittan slår an de inledande pianotonerna till Bruce Springsteens åttonde bästa låt. Nedan följer ett antal klipp med olika versioner av Backstreets. Däribland Ullevi-versionen från i somras, ett klipp från Hammersmith Odeon 1975 och några från 1978 - när den var som allra bäst. Se, lyssna, njut.

Hammersmith:

Capital Centre, Landover, 1978:

Snutt från Capitol Theatre, Passaic, 1978. Med Sad Eyes-partiet:

Från Milano, 1985:

Ullevi:

Ullevi, annan vinkel:

Helgen v. 47

2008-11-24T11:33:00.002+01:00

Puh, blev orolig att jag missat helgen v. 48 utan att lyssna på Helgen v. 48 med bob hund. Denna årliga, lite fåniga tradition får icke missas! Men helgen v. 48 är ju inte förrän nästa helg. Då har jag och sambon inflyttningsfest. Ska veva låten hela kvällen.

Helgen v. 47 ägnades åt Gears of War 2 multiplayer i lördags. Spelade Horde tillsammans med tre kompisar. Otroligt roligt, det kommer att göras om. I går var jag hemma själv hela dagen och passade på att spela Metal Gear Solid 4 igen. Det känns ännu bättre den här gången än vad det gjorde när det släpptes. Man ska inte spela tv-spel mitt i högsommaren helt enkelt.

Passade även på att beställa The Age Of Nero och Now, Diabolical med Satyricon för det ytterst humana priset 207 kr från CDON. Snacka om fynd!

Sen då?

2008-11-21T10:33:00.002+01:00

Snart är mastodontprojektet med Springsteen-listan i mål. Jag har hållit på med den sen i juli och nu är det bara åtta låtar kvar. Jag måste ha något nytt att blogga om. Listor av alla slag är alltid roligt, även om jag inte orkade ro höstlistan i hamn. Vissa mer ambitiösa musikbloggare recenserar nya skivor i en imponerande takt, men den orken har inte jag riktigt. Jag funderar dock på att plocka fram skivor som betytt mycket för mig och skriva några rader om dem. Eller låtar som betytt mycket. Något av det. Eller låtar/skivor på ett visst givet tema. Till exempel något i stil med "Tre från en" som P3 musik kör med, alltså tre låtar som har ett gemensamt tema. Det kan vara att de är släppta samma år, är gjorda av samma artist eller handlar om något visst. Möjigheterna är oändliga. Det blir kanske både det temat, samt texter om bra, viktiga skivor.

9. Bobby Jean (Born In The USA, 1984)

2008-11-21T08:59:00.007+01:00

Om Drive All Night är den vackraste text som skrivits om kärlek, så är Bobby Jean den vackraste text som skrivits om vänskap. Först, läs texten:

Well I came by your house the other day, your mother said you went away
She said there was nothing that I could have done
There was nothing nobody could say
Me and you we've known each other ever since we were sixteen
I wished I would have known I wished I could have called you
Just to say goodbye Bobby Jean

Now you hung with me when all the others turned away turned up their nose
We liked the same music we liked the same bands we liked the same clothes
We told each other that we were the wildest, the wildest things we'd ever seen
Now I wished you would have told me I wished I could have talked to you
Just to say goodbye Bobby Jean

Now we went walking in the rain talking about the pain from the world we hid
Now there ain't nobody nowhere nohow gonna ever understand me the way you did
Maybe you'll be out there on that road somewhere
In some bus or train traveling alongIn some motel room there'll be a radio playing
And you'll hear me sing this song
Well if you do you'll know I'm thinking of you and all the miles in between
And I'm just calling one last time not to change your mind
But just to say I miss you baby, good luck goodbye, Bobby Jean

Redan 1975 hade Bruce Springsteen upplevt en massiv hype då Born To Run släpptes och han beskrevs som rockens frälsare och framtid. Han hade genomfört legendariska turnéer och fått en stadigt växande publik. Han hade hyllade, älskade, klassiska album som Darkness On The Edge Of Town, The River och Nebraska under bältet. Han var älskad och respekterad. Men han var fortfarande inte någon superstjärna.

Med nästa album Born In The USA var det dags att ta det sista steget till de största scenerna och de översta listplaceringarna. Bruce satte sig själv i hårdträning och blev stor och biffig. Omslaget till plattan fotograferades av den på den tiden hippa fotografen Annie Liebowitz. Ett ikoniskt omslag. En påkostad, slimmad produktion som passade tidens ideal perfekt klädde låtarna i en ljudkostym som i dag framstår som väldigt daterad. Påkostade videos till I'm On Fire, Born In The USA, Glory Days och Dancing In The Dark spelades in. Planen lyckades - minst sagt. Albumet tog sig in på första plats på Billboard-listan och på Englandslistan. Dancing In The Dark blev Springsteens första stora hitsingel med en andraplats på Billboardlistan. Ytterligare sex singlar tog sig in på Billboardlistan. De största arenorna såldes ut under den nästan två år långa turnén - däribland två mytompsunna kvällar på Ullevi 1985, då publikens hoppande och dansande fick hela arenan att ge vika och man tvingades till omfattande reparationsarbeten av arenan. Bruce var nu till slut en superstjärna.

Men den här inriktningen passade inte alla. Steve Van Zandt tyckte att den här strävan mot stjärnorna gick emot vad The E Street Band var menat att vara. Han kände sig all mer obekväm i det nya, 80-talsostiga The E Street Band. Steve Van Zandt - Bruce Springsteens äldsta vän, som arrangerade det klassiska blåset i Tenth Avenue Freeze-Out, som i otaliga klassiska livenummer delade mikrofon med Bruce, som bidrog med den mest fantastiska stämsång, som lade ner hela sin själ och hela sitt liv i The E Street Band, som sov i studion, som iförd sin hatt och på senare år bandana blev en nästan lika mytisk figur som Springsteen själv - valde därför att hoppa av The E Street Band för att i stället spela med sitt eget band Disciples Of Soul.

Den formidable Nils Lofgren ersatte Steven med bravur; men det var naturligtvis ett oerhört stort avbräck för bandet, och Bruce måste ha tagit det hårt. Två av låtarna på Born In The USA är därför mer eller mindre helt dedikerade till Steve Van Zandt. No Surrender - som Bruce ofta tillägnade Steve på konserterna under turnén - har jag redan haft med på listan. Den andra låten är förstås Bobby Jean. En helt fantastisk, makalös låt - den bästa som över huvud taget gjordes på 80-talet vill jag påstå. En förhållandevis glad upptempolåt, men med ett stort, underliggande vemod som flera gånger kommer upp till ytan, med som vanligt underbart pianospel från Roy Bittan och ett saxofonsolo i slutet av låten som nästan får mig att bryta ihop varje gång jag hör det. Clarence kramar så mycket liv, så mycket själ ur sin saxofon - den sista, långa, utdragna tonen som aldrig vill ta slut är något av det bästa han presterat, och live vill jublet aldrig ta slut när han pressar de sista krafterna ur sina lungor för att dra ut på det lite till. Helt enormt!

Texten är en enda lång kärleksförklaring till Steve Van Zandt: om hur de träffades som 16-åringar, blev bästa kompisar och gillade samma musik, samma band och samma kläder. Och de avslutande raderna:

Maybe you'll be out there on that road somewhere
In some bus or train traveling alongIn some motel room there'll be a radio playing
And you'll hear me sing this song
Well if you do you'll know I'm thinking of you and all the miles in between
And I'm just calling one last time not to change your mind
But just to say I miss you baby, good luck goodbye, Bobby Jean

Steve kom tillbaka till The E Street Band i samband med återföreningen 1999, och är nu återigen ständigt vid Springsteens sida. Jag har hört Bobby Jean live två gånger, 2003 och nu senast i somras. Ryktena florerade om att det här skulle bli den sista turnén med The E Street Band och Bobby Jean kändes därför - om möjligt - ännu mer känslosam. När den kom som extranummer gick det ett kollektivt sus genom publiken och när Bruce sjöng de sista raderna av texten gjorde han det med mer känsla än någonsin. Det kändes som att slutet var nära och att textraderna den här gången var riktad åt oss i publiken, för den 35 år långa kärleksrelation Bruce Springsteen haft med sina fans. Nu släpper Bruce en ny platta i januari och ryktena är redan igång om en ny turné med The E Street Band - så än är det inte över. Men både han och bandet blir äldre och tröttare - och någon gång måste det ta slut. Det är en sorglig tanke att tänka - men det är nog bäst att sluta medan de fortfarande har ork att göra sin fantastiska låtskatt rättvisa. Just då, just där på Ullevi den femte juli 2008 kändes Bobby Jean som det perfekta avskedet.

Från Paris 1985:

Från Ullevi:

Woven Hand, KB, 16/11 2008

2008-11-20T16:09:00.003+01:00

Var med bror min och såg Woven Hand på KB i söndags. Det var en hett efterlängtad spelning för egen del, då Woven Hand i samma lokal två år tidigare gjorde en av de bästa och mest intensiva spelningar jag någonsin varit på. Tyvärr började kvällen lite haltande. Men det var inte Woven Hands fel, utan det bedrövliga förbandet Dr. Dog som spelade alldeles för länge. De spelade någon slags 60-talsdoftande retropop som mest var pinsam.

Woven Hand däremot. Bandet kliver på scenen till stort jubel. Helt i svart intar de sina positioner och inleder en stenhårt, tungt manglande konsert som rymmer stora känslor och en intensiv svärta. Det bjuds på låtar från de flesta av Woven Hands skivor, och även två 16 Horsepower-spår. Kvällens största jubel utbryter när Dave Eugene Edwards slår an de inledande ackorden till Splinters från 16 Horsepowers främsta platta, Secret South. Det är makalöst bra! Andra höjdpunkter under kvällen är Not On Stone, Kingdom Of Ice, The Speaking Hands, Your Russia och Dirty Blue. Bandet är otroligt tight och välspelande. Framför allt imponeras jag återigen av Ordy Garrisons trumspel. Men största stjärnan är förstås Edwards själv. Sittande på sin pall fyller han ut hela lokalen med sin mäktiga röst och sin otroliga närvaro. Det rycker i honom, han mässar, svamlar, skakar på huvudet och när han blundar och sjunger känns det som att han inte ens noterar att hela lokalen är fylld av folk som lyssnar på honom. Det är en stor upplevelse att studera honom. Jag och bror står i början av konserten allra längst fram, och kan därför specialstudera honom ingående. Det är riktigt häftigt. Ljudet längst fram domineras tyvärr alltför mycket av Pascal Humberts bas, så vi retirerar några meter och får där en mycket bättre ljudupplevelse.

Mellansnacket är som vanligt minimalt. I stället spelas ett mörkt ljud, likt vindens sus genom bergen, upp medan Edwards plockar på sin gitarr eller mandolin och frambesvärjer ord, som om han talar i tungor. Sedan börjar låtarna. Det är svårt att komma i från faktumet att 16 Horsepower var ett bättre band än Woven Hand, men det här duger gott. Konserten är en domedagsmässa av det allra mörkaste slaget, men alla som går därifrån när det är över verkar glada ändå. Inte så konstigt, med tanke på vilken lysande spelning som precis utspelats. Jag längtar redan efter nästa gång David Eugene Edwards och hans följe beträder en svensk scen igen.

Ny skiva

2008-11-18T16:00:00.002+01:00

Ja, nu är det officiellt. Flera sidor rapporterar om att Bruce Springsteen släpper en ny skiva den 27 januari. Working On A Dream heter den och är återigen - tyvärr - producerad av Brendan O'Brien. En turné lär det väl också bli, det pratas om en inomhusturné som ska dra igång redan i februari. Vi får väl se. Det blir till att slå läger utanför Brogrens Tobak i Höganäs igen i så fall. Vågar vi hoppas på att det blir en spelning på Malmö Arena? Sveriges nyaste och häftigaste inomhusarena. Det vore inte omöjligt. Köpenhamn saknar bra inomhusarenor, och för de danskar som vill se Bruce Springsteen tar man sig via bron snabbt och smidigt till Malmö.

10. Drive All Night (The River, 1980)

2008-11-18T13:25:00.009+01:00

When I lost you honey sometimes I think I lost my guts too
And I wish God would send me a word
send me something I'm afraid to lose
Lying in the heat of the night like prisoners all our lives
I get shivers down my spine and all
I wanna do is hold you tight

När vi pratar stora musikupplevelser så går det inte att bortse från den mästerliga balladen Drive All Night från The River. Texten till att börja med. Drive All Night är kanske den vackraste och mest innerliga text som någonsin skrivits om kärlek. Andres Lokko har kallat raderna i refrängen för de vackraste som någonsin skrivits på kärlekstemat.

I swear I'll drive all night just to buy you some shoes
And to taste your tender charm
And I just wanna sleep tonight again in your arms

Och vem kan säga emot? Kan det uttryckas tydligare och bättre än så? En så enkel och banal sak som att köpa ett par skor. Men att köra hela natten bara för att få tag i dem - bara för kärlekens skull. Det är de små sakerna som gör en stor kärlek. Som sagt, de vackraste rader som någonsin skrivits om kärlek.

Tonight there's fallen angels and they're waiting for us down in the street
Tonight there's calling strangers,
hear them crying in defeat.
Let them go, let them go, let them go,
do their dances of the dead (let'em go right ahead)
You just dry your eyes girl, and c'mon c'mon
c'mon let's go to bed, baby, baby, baby

Drive All Night skrevs ursprungligen till Darkness On The Edge Of Town, men ansågs vara för lång för att passa in. Dessutom tyckte Bruce inte att det passade med en kärlekslåt bland resten av låtarna på plattan. Men på The River gjorde den sig bättre, och tur är det. Vilken helt makalös låt det är! Bruce sjunger med mer känsla än någon annan gång. Clarence Clemons spelar sitt mest känslofyllda solo någonsin. Stämsången är inte av denna värld när "Don't cry now" mjukt och försiktigt sjungs medan Bruce själv med all sin kraft och all sin passion öppnar sitt hjärta. Det är knäckande bra.

Drive All Night utvecklades och växte till en hel låt från den legendariska monologen Sad Eyes som Bruce Springsteen under turnéerna stoppade in i Backstreets. Ur denna monolog växte alltså Drive All Night fram, och intressant är att låten även växte fram i studion - under en enda tagning. Bruce Springsteen bara spann vidare, och The E Street Band hängde på. Låten är nio minuter lång och man hör att den är till stor del improviserad - framför allt i slutpartiet där Bruce sjunger "through the wind, through the snow, through the rain" om och om igen. Det här ger låten ännu större nerv, tycker jag.

There's machines and there's fire waiting on the edge of town
They're out there for hire but baby they can't hurt us now
Cause you've got, you've got, you've got,you've got my love, you've got my love
Through the wind, through the rain, the snow, the wind, the rain
You've got, you've got my, my love
heart and soul

"Det här händer inte. Det här händer inte. Det här händer inte. Det här händer inte. Det här händer inte. Men, jo. Det gör det. Det händer. Det är på riktigt. Dom spelar DRIVE ALL NIGHT. I fullbandsversion. För första gången sen 1980. Bara det hade varit enormt. Men vad händer? Dom inte bara spelar den. Dom gör en version som inte är av denna värld! Den är överjordiskt. Bruce sjunger ut. Han sjunger UT. Han sjunger ut av hela sitt hjärta i orden "Heaaaaaaaaart and Soooooouuuul!" Och det känns overkligt att man får vara med om detta. Och när Clarence kommer in med sitt solo och hans ansikte kommer upp på den gigantiska skärmen och jag ser hur tårarna rinner nedför hans kinder. Då brister allt. Och jag gråter. AV GLÄDJE. AV LYCKA. OCH AV TACKSAMHET. Musiken forsätter, bandet som körar, och sjunger ”Don’t cry now, Don’t cry now, Don’t cry now, Don’t cry now" och liksom säger oss att inte gråta och känna vemod för att slutet på E Street närmar sig, utan bara njuta av stunden, och DET GJORDE JAG TILL 100 procent! . Och Steves harmonier möter Nils mjuka röst som möter Soozies, och en klang uppstår som är så isande vacker att jag inte kan känna annat än tacksamhet. Oändlig tacksamhet till samtliga som står på Ullevis scen. Och musiken bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och ebbar till sist ut i ett orgasmiskt överjordiskt klimax efter 10 minuters musikaliskt vansinne. Overkligt, Surrealistiskt. Bortom allt förnuft."

"Ta Drive All Night till exempel: en person står inför nästan 60 000 andra och skanderar ut en till synes så simpel fras som "I swear I drive all night again, just to buy you some shoes". Det tolkar jag som att det är de små sakerna i livet som är viktiga och i det långa loppet spelar störst roll. Att köpa ett par skor till någon man älskar för att man älskar personen är i utgångsläget en "liten handling", men just för att den genomförs som den gör i just det sammanhanget blir den något väldigt stort. "

"Drive All Night - Där kom nästan tårarna."

"Den 5 juli 2008 framför Bruce Springsteen & The E Street Band DRIVE ALL NIGHT - för första gången sedan 5 juni 1981. Jag är tårögd under hela låten, jag blundar och bara lyssnar på intensiteten i framförandet. Det känns som om den aldrig vill ta slut och själv känner jag mig plötsligt uppleva det jag så många gånger hört på mina sönderspelade bootlegs därhemma. Magiskt. Överväldigande och alldeles fantastiskt. Jag kommer aldrig att glömma dessa 10 minuter på Ullevi. "

"Efter att man hört den soundcheckats 3 gånger så visste man nästan vad man kunde förvänta sig. Men trots det så slog det emot en med en sån kraft så man inte visste vad man skulle göra, jag valde att böja huvudet ner och bara gråta"

"Första dagen när jag hörde något från soundchecket som vagt påminnde om Drive All Night var jag säker på hörselhallisunationer, och sedan när sången börjar så är versionen man hör utifrån så stark att en kille bryter ihop helt och några av oss bara stirrar på varandra och undrar om detta verkligen händer i verkligheten, när han sedan gör låten ännu en gång och lika starkt igen så är förväntningarna orimligt höga så när man är inne och upplever konserten är jag känslomässigt tömd, men på något sätt tycker jag att Ullevi 1 är något av det bästa hittils.

Dagen efter får vi återigen höra två soundcheck versioner av Drive All Night och några av oss kommer överens om att även om låten inte dyker upp igen kväll 2 så har vi ändå hört låten live även om vi inte sett Bruce utan bara hört ljudet, så stark var den att den för många räknades som en liveupplevelse.
Men den slutgilltiga liveversion som vi fick höra var så stark att Ullevi inte var för stort för en i stort sett underskattad och obskyr låt utan när jag tittade upp mot läktarna och såg publikbilder på skärmen så berörde låten i princip alla även om det fanns folk som ogillade eller var kallsinniga till den så var den totala synen av Ullevi läktare så mäktig att det kändes overkligt.Samtidigt som jag stod bredvid de spanjorer som önskat låten och runt omkring mig fanns hardcore fans som inte bryr sig om att köa och vi sjöng med Bruce i någon form av religiös extas."

Roade mig med att läsa på det svenska Springsteen-forumet på springsteen.se för att se vad folk hade att säga efter Ullevi-konserten den 5 juli. Den stora grejen efter den kvällen var Drive All Night. Den har inte spelats med The E Street Band sedan 1981, men så, den 5 juli 2008 spelades den äntligen igen. Citaten ovan säger det mesta om hur stort det faktiskt var. För mig är det något av det största jag någonsin varit med om. Över huvud taget. Att den dessutom framfördes i en version som var helt bedårande, helt perfekt kändes overkligt. Både jag och min bror stod med tårarna i ögonen. Han så extremt tagen ut, och jag var inte bättre. Det var någon slags blandning av chock, förundran, glädje, extas och en känsla av overklighet. Jag tror inte att en enda av de 60 000 åskådarna var oberörd. Under sitt solo grät Clarence Clemons floder. Det här var stort - både för oss i publiken och för bandet på scen.

Through the wind, through the rain, through the snow, through the rain,
Through the wind, through the snow, through the rain
(Don't cry now)
I swear I'll drive all night
(Don't cry now)
I swear I'll drive all night
(Don't cry now)
Through the wind, through the rain, through the snow, through the rain
Through the wind, through the rain, through the snow

Det här blev ett rekordlångt inlägg, men jag känner att Drive All Night förtjänar det. Att det finns nio låtar till som är ännu bättre än den här känns rätt otroligt, men så är det. Nästa låt på listan spelades också på Ullevi och är nästan lika känslosam den. Speciellt kändes den så just där, just då. Men mer om det senare. Nu: njut av Drive All Night. Från Ullevi 5 juli 2008. Och från The River.

Guitar Hero II

2008-11-17T14:14:00.003+01:00

Har lånat hem Guitar Hero II till Xbox 360. Äntligen dags för det bra Guitar Hero, inte det värdelösa Guitar Hero III som jag ämnar sälja snarast. Någon som vill köpa?

Guitar Hero II må vara gammalt, låtarna må vara coverversioner - men ändå. I Guitar Hero II känner man sig som en gitarrhjälte och låtvalet är överlag lysande. Det ska bli så förbannat roligt att köra igenom Strutter, Tonight I'm Gonna Rock You, Shout At The Devil, Carry On Wayward Son, Hush och Billion Dollar Babies.

Funderar även på att investera i Rock Band 2 faktiskt. Åtminstone spelet med en gitarr till.

Världens sämsta artist

2008-11-17T13:59:00.003+01:00

Har P3 på när jag sittar och jobbar och som vanligt spelas hennes nya låt, Live Your Life. Och återigen får jag det bekräftat: världens sämsta artist (förutom Takida förstås) är Rihanna. Det finns ingen ände på hur värdelös hon är. Hennes nasala sång är den sämsta någonsin. Och dessutom wailar hon. Hela tiden. Hon sjunger inte. Hon bara wailar och låter. Snälla, ge henne sångförbud. För alltid. Hon är outhärdlig.

Gears Of War 2

2008-11-14T10:45:00.006+01:00

Som utlovat: en liten titt på Gears Of War 2. Klarade kampanjen häromdagen och satt med ett stort, brett leende efteråt. Vilken jävla resa! Jag köpte min 360 enkom för Gears of War 2, och snacka om att det var ett bra köp. Nu älskar jag min 360 och spelar mest på den. Den stackars PS3:an står för tillfället ensam och övergiven. Men det blir det snart ändring på. Little Big Planet ska ju inhandlas. Och Prince of Persia och Mirror's Edge köper jag till PS3 tror jag.

Fast nu var det Gears of War 2 det skulle handla om. Jag älskade ettan och spelade det otaliga gånger tillsammans med min kompis Fredrik. Vi körde co-op och klarade t o m av det på Insane, vilket inte är fy skam. Gears of War innehåller oöverträffad action och en intensitet som endast Call of Duty-serien kan matcha. Ett lysande kontrollsystem och grafik som fortfarande framstår som något av det snyggaste som skådats talar också till spelets fördel. Tyvärr var handlingen i spelet obefintlig, ofta vet man inte varför man gör saker och ting. Bakgrundsinformation till uppdragen är obefintlig. Dessutom är kampanjen alldeles för kort. Det här har rättats till i del två. Kampanjen är nu runt tio timmar lång - fortfarande lite för kort, men mycket bättre. Epic har jobbat hårdare på manuset och det är jag tacksam för. Samtidigt är allt det som gjorde ettan så bra kvar - de supermanliga, hårda karaktärerna, kontrollsystemet med det stilbildande cover-systemet och active reload, den makalösa grafiken och den tunga, episka stämningen. Allt är jättestort och jättemäktigt. Det börjar direkt med att man åker i en konvoj genom en fantastiskt vacker dal med gulnande träd och snöklädda berg runtom. Under resan får man ta sig rakt ner i Locusts hålor, bli uppäten av en gigantisk mask, försvara människornas sista utpost Jacinto och så vidare. Variatonen är stor, men hela tiden står spelets främsta egenskap i centrum - tung jävla action.

Med en maffig hemmabio och en bra HD-tv är det en omskakande upplevelse. Grafiken slår allt annat och ljudbilden är lika imponerande den. Men bäst är ändå kontrollen. Smidig, enkel och självklar. Cover-systemet är lika kul den här gången: ta skydd, rusa fram, skjut en salva, ta skydd, slunga iväg en handgranat, rusa fram igen och gör slut på det motstånd som ligger och vrider sig i plågor. Tempot är högt och varje strid extremt adrenalinpumpande. Det är det här som gör att Gears of War var så roligt att spela om, och det är det som gör att jag kommer att spela om tvåan många gånger igen, både själv och via co-op. Gears of War 2 är för mig ett av årets bästa spel, endast slaget av Metal Gear Solid 4. Betyget blir således högt, solklara 9 av 10.

Kom igen nu då!

2008-11-13T22:51:00.002+01:00

Fick min bästa noteringer i besöksstatistiken i tisdags. I samband med sammanfattningen av de 40 första låtarna på Bruce Springsteen-listan antar jag. Men om nu så "många" kollade in, varför inte bemöda sig med en kommentar eller en gissning om vad som återstår på listan. Kom igen, nu. Det står ju ett fint pris på spel. Och äran förstås.

Snart dags för Topp 10

2008-11-11T10:19:00.006+01:00

Det har varit ett långt och kul projekt, men nu börjar listan lida mot sitt slut. Bara de tio allra, allra bästa låtarna är kvar. Jag började med den här listan i somras, i efterdyningarna av de fantastiska dagarna på Ullevi 4 och 5 juli. Jag får fortfarande gåshud och något fuktigt i ögonvrån när jag tänker tillbaka. Nu så här fyra månader senare sitter jag och tittar på de 40 låtar som hittills varit med och nöjd med min lista. Visst kan man alltid diskutera inbördes rangordning på listan, men det är inte helt lätt. Och visst kan man alltid sakna den och den låten på listan. Med så många låtar som Bruce Springsteen har gjort är det oundvikligt. Jag är som sagt ändå nöjd, även om det finns vissa småsaker jag kan fundera kring så här i efterhand. Jag ångrar lite att Girls In Their Summer Clothes kom med på listan. Be True och Where The Bands are likaså. Och Seaside Bar Song må vara en dum bagatell, men den var en av mina första favoriter från den där sommaren 1999 då jag började lyssna på Springsteen på allvar. Growin' Up kan också tänkas förtjäna ett bättre öde än att utelämnas så här. Och från The River finns stänkare som Two Hearts, Out In The Street och You Can Look But You Better Not Touch och självklart balladerna Point Blank och Fade Away. Something In The Night och Streets Of Fire från Darkness On The Edge Of Town var också snubblande nära att komma med på listan. Likaså Tenth Avenue Freeze Out från Born To Run, Spirit In The Night från Greetings From Asbury Park, NJ och självklart This Hard Land, Take 'Em As They Come, Protection, From Small Things Big Things Come, None But The Brave, Johnny 99, Mansion On The Hill, My Fathers House och så vidare och så vidare i all oändlighet.

Men nu är det alltså dags för det tio sista låtarna. Jag tror folk med koll på Bruce Springsteen utan större besvär kan gissa vilka tio låtar det rör sig om. Vissa självskrivna låtar saknas så här långt, och, tja, det beror på att de snart dyker upp. Posta gärna gissningar. Den som kommer närmast min topp 10 vinner en tunna nyrökt sill från Simrishamn.

De första 40 låtarna sammanfattningsvis, för den som har glömt:

11. New York City Serenade
12. The Price You Pay
13. Prove It All Night
14. Atlantic City
15. Beacause The Night
16. I'm Going Down
17. No Surrender
18. Frankie
19. Wreck On The Highway
20. I Wanna Marry You

21. The Promise
22. Factory
23. Downbound Train
24. Janey Don't You Lose Heart
25. The River
26. Jackson Cage
27. Tougher Than The Rest
28. 4th Of July, Asbury Park (Sandy)
29. Highway Patrolman
30. Lucky Town

31. Night
32. Youngstown
33. Darkness On The Edge Of Town
34. The Ties That Bind
35. Incident On 57th Street
36. Stolen Car
37. Independence Day
38. Give The Girl A Kiss
39. Used Cars
40. Rosalita

41. So Young And In Love
42. Open All Night
43. My City Of Ruins
44. Brilliant Disguise
45. For You
46. Hearts Of Stone
47. Rendezvous
48. Reason To Believe
49. I'm On Fire
50. County Fair

11. New York City Serenade (The Wild, The Innocent And The E Street Shuffle, 1973)

2008-11-11T09:33:00.004+01:00

The Wild, The Innocent And The E Street Shuffle är den sista skivan med den första upplagan av The E Street Band, den som hade Vini Lopez som trummis och David Sancious som pianist. Med dem försvann också den jazziga, skönt loja känslan som präglar Springsteens två första skivor. David Sancious var en stor del i hur de här skivorna lät, med sitt lysande pianospel. Namnet E Street Band är för övrigt Sancious förtjänst, då han bodde på E Street. Tillsammans med honom skapade Bruce på den här skivan en bubblande, sprudlande bild av gatulivet i småstaden, men även i New York, speciellt i den stora New York-serenaden. Låten är baserad på de två tidigare låtarna New York Song och Vibes Man, som sedan omarbetades och utvecklades till New York City Serenade - Bruce Springsteens längsta och kanske mest omväxlande låt någonsin. David Sancious sista och största stund som pianist i The E Street Band. Låten inleds med ett långt, makalöst pianointro av Sancious där hans fingrar leker fram de mest fantastiska toner. Det är mörkt och allvarstyngt ibland, jazzigt och lekfullt ibland och stillsamt, förföriskt, vackert somliga gånger. Efter pianot tar en akustisk gitarr vid och Bruce börjar sjunga:

Billy he's down by the railroad tracks
Sittin' low in the back seat of his Cadillac
Diamond Jackie, she's so intact
As she falls so softly beneath him
Jackie's heels are stacked
Billy's got cleats on his boots
Together they're gonna boogaloo down
Broadway and come back home with the loot
It's midnight in Manhattan, this is no time to get cute
It's a mad dog's promenade
So walk tall or baby don't walk at all

Den nästan 10 minuter långa låten rymmer de flesta känslolägen och det är en lång, böljande, underbar resa innan vi är i mål. Clarence Clemons levererar ett stort saxofonsolo, David Sancious briljerar låten igenom och "She won't take the train"-partiet med handklapp och stötig körsång har jag alltid älskat. Bruce har aldrig gjort en låt liknande den här igen. Denna romantiska, storslagna hyllning till New York är fullkomligt unik i hans låtskatt och därför en mycket speciell och värdig placering på den här listan.

Satyricon - The Age Of Nero

2008-11-10T14:03:00.004+01:00

Satyricon fortsätter att hålla den norska fanan högt. Trots konkurrens på senare tid från främst Frankrike (Deathspell Omega), Sverige (Watain, Shining, Marduk) och USA (Xasthur, Leviathan, Lurker of Chalice) är det ändå så att den främsta svartmetallen kommer från Norge. Darkthrone har blivit allt primitivare och punkigare, men levererar fortfarande. Gorgoroth och Carpathian Forest blir bara bättre och bättre - deras senaste skivor är de bästa banden har gjort. Arcturus har tappat Garm, men fått Simen Hestnaes och är fortfarande mycket bra. Mayhem släppte Ordo Ad Chao och satte återigen en ny standard. Och så har vi band som 1349, Furze, Virus, Aura Noir, Taake, Enslaved, Urgehal med flera. Norsk black metal mår alltså lika bra som någonsin. Och allra främst är Satyricon. Bandet är större än någonsin (ligger t ex på Roadrunner). Runt 1999 genomgick bandet en metamorfos, både visuellt och audiellt. Den typiska black metal-looken byttes ut mot något nytt. Dagens Satyricon är lätt det snyggaste black metal-bandet som finns. Musiken har också förändrats, förenklats. Det gamla Satyricon kändes som det kanske mest naturromantiska av alla de norska banden, men med Rebel Xtravaganza antog både musik och lyrik en helt annan karaktär. Det roliga med Satyricon är att de bara blir bättre och bättre. Jag har inte lyssnat på The Age Of Nero jättemånga gånger, men så här spontant känns den som det bästa bandet har gjort sedan Nemesis Divina för tolv år sedan. Musiken är avskalad, allt onödigt är bortskrapat. En träffande jämförelse är att Satyricon är Darkthrones snyggare, smartare lillebror. Kunde inte sagt det bättre själv. The Age Of Nero finns i butik nu och är ett givet köp, ett så kallat måste.

12. The Price You Pay (The River, 1980)

2008-11-10T12:49:00.003+01:00

För att använda Tracks(listan)-språk: veckans raket. Eller snarare den här listans raket. Den är ännu en av de makalösa balladerna på The River, som hos mig fått ett enormt uppsving det här året. The Price You Pay var för mig länge en ganska anonym låt. Bra men inte så mycket mer. Men under sommaren har den vuxit något enormt och var en av mina mest spelade Bruce Springsteen-låtar under sommaren. Som så många gånger förr är det Roy Bittans pianospel i kombination med den suveräna melodin som gör The Price You Pay så bra. Den sätter sig inte direkt, utan smyger sig på. Och när Bruce sjunger "That counts the men fallen away to the price you pay ,and girl before the end of the day, I'm gonna tear it down and throw it away" stannar tiden. Det är så fruktansvärt vackert. Sedan börjar det igen med pianoslingan. Fantastiskt.

Den spelades redan på turnén 1978, då med en extra vers. Denna vers återfinns även i versionen av låten som är med på The Ties That Bind-plattan. Texten handlar om att det finns ett pris för alla våra handlingar. Somliga menar att texten har symbolik hämtad från bibeln, och det är inte första gången i så fall, med tanke på exempelvis Adam Raised A Cain.

The Price You Pay är en sorgligt underskattad låt - se bara min egen tidigare relation till den. När jag googlar efter den får jag knappt några träffar, och på de vanliga hemsidorna jag brukar använda mig av står det inte särskilt mycket information, mer än det jag nämnt ovan. Såvitt jag kan se har den inte spelats live sedan 1981, och om den skulle spelas någon gång får det väl ses som en lika stor skräll som att Drive All Night framfördes på Ullevi i somras. The Price You Pay är tillsammans med Jungleland den låt jag allra helst vill höra live. Jag har lyckats beta av de flesta andra, men de här två är kvar. Det känns inte särskilt sannolikt att jag kommer att få höra The Price You Pay någon gång, men man kan ju alltid drömma. Och under tiden lyssnar jag på den. Om och om igen.

2-07 The Price You Pay

Här är en ytterst ovanlig version jag aldrig hört förr.

Fifth Or Firth

2008-11-09T14:33:00.003+01:00

Vill bara slå ett slag för en av världens bästa proglåtar, Fifth Or Firth med Genesis från deras bästa platta Selling England By The Pound. Lyssna på det långa, instrumentala partiet som börjar runt 2 minuter in i låten. Den melodin som först spelas på keyboard och senare på gitarr är så knäckande bra. Sorglig och vacker. Sedan blir det muntrare toner. Phil Collins meckar som fan bakom trummorna och visar att han är en riktigt vass trummis. Sedan kommer då den där gitarrmelodin. Åh, vad bra den är. Lyssna. Njut.

Dead Space

2008-11-09T13:50:00.004+01:00

På allmän begäran från Mattias "Indy" Pettersson är det dags att ta det här med tv-spelsskrivandet på allvar. Hösten är tv-spelarens högtidsstund, i princip alla storspel släpps inom en period av två månader. Oktober, november och julen - det är då det händer. I höst har storspel som Bioshock till PlayStation 3, Far Cry 2, Fallout 3, Fable 2, Gears Of War 2, Little Big Planet, Prince Of Persia, Motorstorm: Pacific Rift, Resistance 2, Mirror's Edge, Valkyria Chronicles och Dead Space släppts med några veckors mellanrum. Det är svårt att hinna med allt. Jag har valt att prioritera Gears Of War 2 och Little Big Planet mest i höst. I väntan på dessa två köpte jag Dead Space till Xbox 360. Lite skön skräck i höstmörkret är aldrig fel, tänkte jag. Synd bara att Dead Space trots goda försök inte skrämmer mig mer än ett avsnitt av Seinfeld. Dead Space är berättelsen om Isaac Clarke som tillsammans med resten av besättningen på ett räddningsskepp anländer till det gigantiska rymdskeppet USG Ishimura för att undersöka vad som har hänt där. Ishimura är ett gigantiskt gruvskepp som används av människan för att tömma hela planeter på dess resurser. Något har dock gott väldigt fel, för när Isaac anländer är Ishimura ett öde spökskepp. Men snart visar det sig att det inte är helt öde, för några riktigt fula fiskar kallade Necromorphs hemsöker skeppet. Necromorphs förefaller att vara resterna av Ishimuras besättning, men muterade till något som ser ut att kunna vara hämtat ur Alien. Det bästa sättet att döda de här fulingarna är med de robusta gruvverktyg Isaac lämpligt nog hittar ombord på skeppet. Det enda sättet att döda Necromorphs är nämligen genom att kapa av deras kroppsdelar. Ett ganska nyskapande, fräscht sätt att döda fiender på.

Dead Space påminner mycket om Bioshock. Både i stämning och handling - precis som i Bioshock hittar Isaac ljudinspelningar från besättningen där de händelser som föregått spelet nystas upp. Spelsystemet med att man springer - eller lufsar snarare - runt och utför uppdrag påminner också mycket om Bioshock. Och här ligger väl spelets stora nackdel. Det blir ganska enformigt efter ett tag att utföra likartade sysslor om och om igen. Det kan vara att dra i ett reglage, samla in olika prover för att tillverka ett gift eller att sätta igång rymdskeppets försvarssystem.

I övrigt har Dead Space många fördelar. Spelet saknar i princip helt det traditionella menysystemet, utan allt sker på holografiska skärmar som ploppar upp framför Isaac. Någon traditionell livmätare finns heller inte, utan Isaacs hälsa visas i form av ljusstaplar i ryggraden på hans dräkt. Mycket snyggt och smart gjort. Grafiken i spelet är otroligt bra, med framför allt suveräna ljuseffekter. Likaså är ljudet enastående. Kontrollen fungerar felfritt och spelet har smarta funktioner för att underlätta spelandet. Till exempel behöver man aldrig gå vilse, utan man trycker bara in högra styrspaken så lyses vägen man ska gå upp. Skönt för mig som helt saknar lokalsinne och går vilse både i verkligheten och i alla fria tv-spel. Sammantaget är Dead Space ett mycket lyckat äventyrs/actionspel med lysande ljud och grafik, många väl utförda innovationer och en tät och krypande stämning som jag älskar. Gillar man Alien gillar man nog Dead Space också. Uppdragen är som sagt en aning monotona och särskilt rädd blir man inte av att spela Dead Space. I övrigt är det ett klockrent köp. Ett betyg skulle väl bli en stark sjua av tio möjliga.

Alltså:

Betyg: 7 av 10

13. Prove It All Night (Darkness On The Edge Of Town, 1978)

2008-11-07T14:47:00.009+01:00

Många - däribland Andres Lokko - klagar på att Darkness On The Edge Of Town inte är så bra, eftersom låtarna på skivan är ännu bättre live. Ja, så är det ju. Men de är fantastiska redan i original, och ännu mer fantastiska live. Bruce Springsteen och The E Street Band släpper alla tyglar och stoppar in ännu mer själ och passion i låtarna. Prove It All Night är ett av de tydligaste exemplen på detta. I albumversionen är den 3.54 lång. När den framfördes live 1978 - i sin mest famösa version - var den över elva minuter lång. Där studioversionen startar direkt med Roy Bittans karakteristiska piano följt av hela bandet, så är liveversionen dramatiskt annorlunda. Den börjar försiktigt med endast piano och trummor. Efter en stund kommer gitarren in. Först enstaka plockande toner; sedan ett frustande, långdraget gitarrsolo innan låten slutligen stannar upp och börjar igen, så som den inleds på skiva. Lika utdraget är slutet, med intensivt gitarrmangel. På följande turnéer var den här introduktionen kvar längre, och låten påminde mer om studiooriginalet. Som på Ullevi. Gitarrduellen mellan Steve och Bruce i slutet var dock kvar, precis som när de växlar mikrofonen mellan varandra och vrålar "Yeah!" ivrigt påhejade av publiken. Det blev en extatisk final: publiken, Bruce och Steve hetsade varandra till stordåd.

Prove It All Night är textmässigt en av de minst mörka låtarna på Darkness On The Edge Of Town, då den berättar en kärlekshistoria om ett ungt par. Textens huvudperson lovar att köpa sin älskade en klänning och en ring i guld för en kyss, "A kiss to seal our fate tonight, A kiss to prove it all night". Låten andas en försiktig optimism, att kärleken kan segra trots omvärldens påtryckningar. Som Bruce sjunger i ett av låtens starkaste partier:
"You hear the voices telling you not to go, They made their choices and they'll never know, What it means to steal, to cheat, to lie, What it's like to live and die."

Jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle få höra den här live, så när de första pianotonerna klingade ut över Ullevi vrålade jag av lycka. Prove It All Night fångar i mångt och mycket essensen av vad som gör Bruce Springsteen och The E Street Band så överlägset bäst. Kolla klippen här nedan. Ett från Barcelona 2002, och ett par från 1978.

Barcelona:

Klippet från 1978 är inspelat på Capitol Center i Landover och uppdelat i två delar. Den första delen består av det ovan omtalade introt, den andra delen består följaktligen av resten av låten. Det är en galet bra version, så titta och njut, om och om igen.

Del ett:

Del två:

Här är ett från Passaic Theatre, från 1978. Det återfinns även på bootlegen Passaic Night, en av de bästa:

Slutligen ett från Phoneix, 8 juli 1978:

Äntligen!

2008-11-06T20:09:00.001+01:00

Har ju väntat ett tag. Två månader nästan. Men i dag fick jag äntligen, äntligen min MacBook. Gud, vad läcker den är! Snyggaste datorn jag någonsin sett, och så underbar att använda. Första inlägget skrivet på nya datorn!

14. Atlantic City (Nebraska, 1982)

2008-11-05T15:45:00.004+01:00

Min första kontakt med Nebraska var genom pappas rostiga VHS-kopia av The Complete Video Anthology, inköpt på Cypern 1992. Just då brydde jag mig mer om Thunder Road, Born To Run och Rosalita som alla tre framförs i makalösa versioner på den här samlingen. Senare fastnade jag för videon till Atlantic City: svartvita bilder över den sunkiga, slitna versionen av Las Vegas. Sedemera trängde även den mörka, dystra, intensiva musiken sig på. Jag gick så klart vidare till Nebraska, men detta var långt senare. Atlantic City framstår därför fortfarande som min favorit från skivan. Det är en mörk, inte särskilt positiv berättelse om casinostadens baksidor. Textens huvudperson har förlorat det mesta, men någonstans finner han ändå ett litet, litet hopp. En egentligen romantisk text om en tro på att saker och ting kommer att bli bra om de bara kommer till Atlantic City. Texten beskriver samtidigt stadens mörka sida, med brottslighet och det faktum att Atlantic City på den här tiden var en tämligen nergången stad. Textens inledande rader Well they blew up the chicken man in Philly last night, now they blew up his house to refererar för övrigt till maffiabossen Philip Testa som dödades av en sprängladdning i hans hus i Philadelphia.

Now our luck may have died and our love may be cold but with you forever I'll stay
We're goin' out where the sand's turnin' to gold so put on your stockin's baby 'cause the night's getting cold
And everything dies baby that's a fact
But maybe everything that dies someday comes back

Bruce gjorde inga turnéer i samband med Nebraska, så låtarna därifrån luftades för första gången på Born In The USA-turnén två år senare. Somliga av låtarna framfördes som de lät på skivan, med enbart akustisk gitarr och munspel. Andra arrangerades om och spelades av hela The E Street Band. Som just Atlantic City. Här framstår den som en av Springsteens absolut tyngsta låtar. Max Weinbergs enkla, dundrande trumkomp lägger grunden och arrangemanget passar textens svärta perfekt. Bruce körde den både 2003 och 2008 på Ullevi i enorma, omskakande tappningar. Han framförde den även med The Seeger Sessions Band i en kraftigt omarbetad version. Men allra bäst är ändå originalet i all sin avskalade, primitiva form.

Förutom videon ovan, kommer här ett par till. Först Paris, 1985:

Från The Ghost Of Tom Joad-turnén:

Live In Dublin

En snutt från Ullevi i somras:

Avslutningsvis från Live In New York City:

15. Because The Night (The Definitive Darkness Outtakes, 1978 / Live 1975-85, 1986 / Miljontals bootlegs)

2008-11-05T15:10:00.008+01:00

Låt nummer femton på listan är ännu en av alla låtar Bruce Springsteen skrivit men som blivit känd genom andra artister. Talk To Me, Hearts Of Stone, The Fever, Fire, Trapped Again, Light Of Day och kanske framför allt Because The Night som blev en jättehit 1978 med Patti Smith. När Bruce och The E Street Band befann sig i studion för att spela in Darkness On The Edge Of Town så var Patti Smith och hennes band i studion bredvid och spelade in sin platta Easter. Bruce kände att låten inte passade in på Darkness och gav den därför till Patti i stället. Hon skrev om texten något och inkluderade den på sin platta. Den nådde 13 plats på Billboard-listan och blev hennes största hit dittills. Här är texten till hennes version:

Take me now baby here as I am
Pull me close, try and understand
Desire is hunger is the fire I breathe
Love is a banquet on which we feed
Come on now try and understand
The way I feel when Im in your hands
Take my hand come undercover
They cant hurt you now,
Cant hurt you now, cant hurt you now

Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to lust
Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to us

Have I doubt when Im alone
Love is a ring, the telephone
Love is an angel disguised as lust
Here in our bed until the morning comes
Come on now try and understand
The way I feel under your command
Take my hand as the sun descends
They cant touch you now,
Cant touch you now, cant touch you now

Because the night belongs to lovers ...

With love we sleep
With doubt the vicious circle
Turn and burns
Without you I cannot live
Forgive, the yearning burning
I believe its time, too real to feel
So touch me now, touch me now, touch me now

Because the night belongs to lovers ...

Because tonight there are two loversIf we believe in the night we trust
Because tonight there are two lovers ...

Jämför med Springsteens text (en av varianterna, den har omarbetats många gånger):

Take me now baby here as I am
Pull me close try an understand
I work all day out in the hot sun
Stay with me now till the mornin' comes
Come on now try and understand
The way I feel when I'm in your hands
Take me now as the sun descends
They can't hurt you now
They can't hurt you now
They can't hurt you now

Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to us
Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to us

What I got I have earned
What I'm not I have learned
Desire and hunger is the fire I breathe
Just stay in my bed till the morning comes
Come on now try and understand
The way I feel when I'm in your hands
Take me now as the sun descends
They can't hurt you now
They can't hurt you now
They can't hurt you now

Because the night...

Your love is here and now
The vicious circle turns and burns without
Though I cannot live forgive me now
The time has come to take this moment and
They can't hurt you now

Because the night...

Bruce själv har aldrig släppt låten i studioversion officiellt. Däremot finns den med på en rad bootlegs, däribland The Definite Darkness Outtakes. Låten blev dock något av en inventarie i Springsteens liveshower och lika så en av höjdpunkterna. Jag har den på ett stort antal bootlegs och kan inte riktigt bestämma mig för vilken som är bäst. Versionen på Roxy Night kanske? Eller den på Passaic Night? Eller versionen från Johanneshov 1981 på Teardrops On The City? Eller versionen av låten som uppstått sedan Nils Lofgren kom med i bandet, med det långa gitarrsolot? Den som jag för första gången själv fick höra de båda kvällarna på Ullevi i somras och aldrig kommer att glömma. Because The Night börjar stillsamt med en fantastisk pianoslinga från Roy Bittan. Dock stegrar låten snart, för att fullständigt brisera i refrängen. Ullevis fantastiska publik lyfte låten till ännu högre höjder - allsången var häpnadsväckande. Och sedan kommer då Nils Lofgrens gitarrsolo som får alla hakor att ramla i golvet. Långt, glödande och passionerat. Nils snurrar runt som en ballerina, drar och bänder i strängarna och framlockar magiska toner. Because The Night var absolut en av sommarens höjdpunkter. Eller lyssna på gitarren i introt av låten från bootlegsen från 1978, 1.03 in i versionen från Passaic här nedan. Gåshudsframkallande. Eller Clarence Clemons saxofonsolo... Lyssna på intensiteten i låten, lyssna på attacken, på nerven. Fan, vad bra det är.

Vilken version som är bäst av Patti Smiths eller Bruce Springsteens? Gissa....

Lite olika klipp. Först från Passaic, 1978. Kass bild, magisk version:

Från Ullevi:

Grym version från Paris 1985:

Och så klart, Patti Smiths version:

Gubbrock Xtravaganza

2008-11-04T19:07:00.002+01:00

Har efter överläggande med mig själv enats om att den här godingen är världens bästa gubbrocklåt någonsin. Jag talar om Southside Johnnys It's Been A Long Time från 1991 års Better Days. En gubbrocklåt som är helt fulländad. Snyggt blås och riviga gitarrer. Och så gästsjunger förstås både Steve Van Zandt och Bruce Springsteen. Bruces egen karriär var inget att ha vid den här tiden - sunkskivorna Human Touch och Lucky Town släpptes ett år senare, och E Street Band hade fått på foten två år tidigare. Men här sjunger han som i fornstora dagar, och Little Steven tar i från tårna han också. Kort sagt: gubbrock när den är som bäst.

16. I'm Going Down (Born In The USA, 1984)

2008-10-31T09:49:00.005+01:00

I'm Going Down är en paradox. Precis som Badlands och The Promised Land är det en sprudlande låt som får mig att bubbla av glädje. Den inledande mandolinen från Steve Van Zandt, som sedan får sällskap av Bruces elgitarr. Max Weinberg som kickar igång låten, Roy Bittans bubblande pianoslingor. Och lyssna på Danny Federicis orgel! Gary Tallents snygga basslingor är dessutom väldigt framträdande i den här låten, och visar vilken viktig kugge denna helt otroligt anonyme man faktiskt är i The E Street Bands sound. Bäst är dock Clarence Clemons mustiga, brölande saxofonsolo. Jag har precis sammanställt min höstlista, men om jag någon gång skulle få för mig att göra samma sak med de bästa sommarlista så är en sak säker - saxofonsolot i I'm Going Down kommer att vinna. Detta korta, men ack så fantastiska, saxofonsolo sammanfattar all förhoppningar och förväntningar och drömmar om en perfekt sommar. Det varar bara i femton sekunder, men är oändligt stort.
Få låtar gör mig på så gott humör som I'm Going Down. Somliga kallar den tjatig - någon typ har räknat ut att Bruce sjunger ordet "Down" 86 gånger i låten. Andra kallar den fånig. De har fel. Det är just kontrasten mellan låtens ystra anslag och texten - som inte alls är särskilt glad - som gör den så intressant. Det är här vi finner paradoxen. För samtidigt som musiken är sprudlande glad så är texten tragisk om ett förhållande som en gång var nytt, spännande och vackert. Som Bruce sjunger: You used to love to drive me wild
But lately girl you get your kicks from just driving me down. Det enda som återstår är nöjet i att såra varandra. Textens tema är klassiskt och egentligen passat bättre i en gråtmild soulballad modell Stay With Me av Lorraine Ellison. Bruce själv har ofta beskrivit I'm Going Down som en av de sorgsnaste låtar han någonsin skrivit.

We sit in the car outside your house
I can feel the heat coming 'round
I go to put my arm around you and yougive me a look like I'm way out of bounds, well you let out one of your bored sighs
Well lately, when I look into your eyes I'm goin down

We get dressed up and we go out, baby, for the night
We come home early burning, burning in some fire fight
I'm sick and tired of you setting me up, setting me up just to knock-a knock-a, knock-a me down

I pull you close but when we kiss I can feel a doubt
I remember back when we started, my kisses used to turn you inside out
I used to drive you to work in the morning
Friday night I'd drive you all around
You used to love to drive me wild
But lately girl you get your kicks from just driving me down

I'm Going Down släpptes som singel nummer sex av sju 1985 och tog sig in på Billboardlistans niondeplats. Ändå spelades den ytterst sporadiskt under Born In The USA-turnén och har sedan dess nästan aldrig spelats. Dock - i somras, 20 juli, fick Barcelona njuta av denna fantastiska låt. Jag önskar att jag var där. Vi börjar närma oss slutet av listan, och som ni märker - mina inlägg blir mer och mer okritiska. Min kärlek till de låtar som återstår på listan är oändlig, och det kan inte bli annat än helt skamlösa hyllningar. Vänta bara tills vi kommer till topp 10! För att inte tala om topp 5... När jag tänker på de femton låtar som återstår får jag rysningar. Jag tror att jag ska hålla ett rätt högt tempo nu, för jag vill verkligen ro den här listan i hamn och servera er de sista låtarna på listan innan året är slut. 35 låtar avverkade - 15 kvar.

Från Barcelona i somras:

Hembyggd musikvideo, med originalinspelningen:

Från 1985. Rutten bild, men ändå:

17. No Surrender (Born In The USA, 1984 / Live 1975-85, 1986)

2008-10-30T15:31:00.007+01:00

Ja, vi tar en till i dag. Ytterligare en från Born In The USA. Den kommer direkt efter det tunga, mörka partiet med Downbound Train och I'm On Fire och gör sig perfekt efter de två dystra låtarna. Den var ett sent tillägg till skivan, efter att Steve Van Zandt instisterade på att den skulle vara med. Och vilket tillägg! Helt fenomenal, underbar, briljant. En av skivans gladaste och mest uppslupna nummer med en text som träffar stenhårt. Textraden "We learned more from a three-minute record Baby, than we ever learned in school" av den sorten man ristar in på sin gravsten. Demokraternas presidentkandidat använde för övrigt låten under sin kampanj i presidentvalet 2004. Bra smak, får man väl säga.
Den framfördes både 2003 och 2008 på Ullevi och var enorm. Då framfördes den i sin ursprungsform, med hela E Street Band. Under Born In The USA-turnén framfördes den 55 gånger, men bara två gånger i fullbandsformat. Resten av gångerna var den akustisk. En av de inspelningarna är med på Live-boxen, inspelad den 6 augusti på Brendan Byrne Arena i New Jersey. Den akustiska versionen lyfter fram texten tydligare, och blir till en vacker, livskraftig serenad. Bruce introducerar den med orden "This is for friendship". Jag får rysningar varje gång jag hör den akustiska versionen. Bruce Springsteen med en gitarr och ett munspel. Ibland behövs det inte mer än så för att skapa magi. För No Surrender är just det - magi.

Well we busted out of class
Had to get away from those fools
We learned more from a three-minute record
Baby, than we ever learned in school
Tonight I hear the neighbourhood drummer sound
I can feel my heart begin to pound
You say you're tired and you just wanna close your eyes
And follow your dreams down

Well we made a promise we swore we'd always remember
No retreat, baby, no surrender
Like soldiers in the winter's night with a vow to defend
No retreat, baby, no surrender

Well now young faces grow sad and old
And hearts of fire grow cold
We swore blood brothers against the wind
I'm ready to grow young again
And hear your sister's voice calling us home
Across the open yards
Well maybe we could cut someplace of our own
With these drums and these guitars

'Cause we made a promise we swore we'd always remember
No retreat, baby, no surrender
Blood brothers in the stormy night with a vow to defend
No retreat, baby, no surrender

Now on the street tonight the lights grow dim
The walls of my room are closing in
There's a war outside still ragingyou say it ain't ours anymore to win
I wanna sleep beneath peaceful skies in my lover's bed
With a wide open country in my eyes
And these romantic dreams in my head

Because we made a promise we swore we'd always remember
No retreat, baby, no surrender
Blood brothers in the stormy night with a vow to defend
No retreat, baby, no surrender
No retreat, baby, no surrender

Studioversionen:
Boomp3.com

Live från Toronto 1984:

18. Frankie (Tracks, 1998)

2008-10-30T12:31:00.005+01:00

Stackars Frankie. Första gången inspelad redan 1976 och planerad att släppas på Darkness On The Edge Of Town. Men den petades. Därefter inspelad igen 1982 och tänkt att inkluderas på Born In The USA. Men den petades igen. Tänkt att släppas på Greatest Hits 1995 - återigen ströks den. Rykten cirkulerade - precis som bootleginspelningar - om låtens förträfflighet. Inte förrän 1998 släpptes den äntligen officiellt på Tracks. Konstigt nog. För Frankie är en helt makalös låt. Lyssna på pianosslingan i början av låten och Bruce som sjunger med hes, raspig röst:

Dark weekends in the sun out on Chelsea Road
Descending the stairs, ah Frankie, my one
Check your makeup in the mirror, c'mon babe let's go
We'll dance 'round this dirty town till the night is all done
Let all the finer things sleep alone tonight
Let all the minor kings lose their thrones tonight
Don't worry about us, baby, we'll be alright

Låten byggs sedan långsamt upp mot ett stort crescendo. Många klassiska E Street Band-tricks ryms i låten: munspel från Bruce Springsteen, Roy Bittans undersköna pianoslingor, Dannys orgel och ett stort saxofonsolo från Big Man i slutet av låten.

Skillnaden mellan den tidiga Frankie från 70-talet och den från 1982 är dramatisk. 70-talsversionen är ofärdig, med framgentarisk text:

Caught dead on the run, out on Chelsea Road
Descending the stairs, Frankie my one
Check yourself out in the mirror, baby, come on honey, let's go
We're gonna move 'round this dirty town 'till the night is all gone
Tricks are all over with plenty of time
The dicks are all covered, straight down the line
There goes Frankie, she's not that kind
Da da da da, da da da da
Da da da da, da da da da
Da da da da, da da da da
Da da da da, da da da da
Frankie just said ???
In the darkness they'll be hidden worlds that shine
Da da da da, da da da da
Da da da da, da da da da
HmmmWalk with me tonight little angel
??? little girl
Talk to me tonight little angel
You make all my dream worlds come true

Somliga hävdar att den tidiga versionen är bättre, men så är det självklart inte. Den är alldeles för ogenomarbetad och ofullständig för det. 82-versionen är perfekt producerad och intressant på så sätt att den är inspelad just 1982 då Nebraska släpptes. Därigenom ger den en fingervisning om hur Nebraska skulle kunna låta i E Street Band-tappning. Lite mer polerad än The River, men inte alls lika tydlig 80-talsstämpel som Born In The USA. Ett perfekt mellanting, helt enkelt.

Frankie från 82:
Boomp3.com

Frankie från 76/77:
Boomp3.com

19. Wreck On The Highway (The River, 1980)

2008-10-30T10:19:00.004+01:00

En av de där helt fantastiska midnattsballaderna på The River har det nu blivit dags för. Wreck On The Highway avslutar den storslagna dubbelskivan på ett lågmält, försiktigt sätt. Den är inspirerad av Roy Acuffs gamla countrydänga The Wreck On The Highway, både textmässigt som musikmässigt, då Springsteens låt har vissa countrytendenser. Låten drivs framåt av Danny Federicis orgel och försiktigt komp på akustisk gitarr och piano. Den berättar historien om en man som på vägen hem bevittnar en trafikolycka och som sedan hemsöks av denna och de konsekvenser den får:

And I thought of a girlfriend or a young wife
And a state trooper knocking in the middle of the night
To say your baby died in a wreck on the highway

Sista versen är vacker och gripande:

Sometimes I sit up in the darkness
And I watch my baby as she sleeps
Then I climb in bed and I hold her tight
I just lay there awake in the middle of the night
Thinking 'bout the wreck on the highway

Tillsammans med bland annat Point Blank och Stolen Car målar Wreck On The Highway upp bilder av hopplöshet och misströstan; ett tema som utvecklades ytterligare på nästföljande plattan Nebraska. Wreck On The Highway kan både genom sin text och hur den låter sägas vara en försmak på vad som komma skulle på Nebraska. Sparsmakat, mörkt, dystert. Bruce själv har sagt att det är en låt som tydligt markerar en ny riktning i hans låtskrivande. Hur som helst är Wreck On The Highway en av de vackraste balladerna på The River, och självklar på den här topplistan. Nils Lofgren skriver så här om låten:

Years ago on a tour bus . dead of winter . a blizzard in Germany . came upon a wreck . traffic stopped for hours . watched a man being worked on in the road by paramedics . then a doctor . he didn't make it . really shook me up . I'll never forget it.
the song...
Only played it a few time on the "Born In The U.S.A." tour - always hit deep - Bruce - the master story teller... paints a picture so bleak it disturbs you - then startles you into gratitude at the awesome beauty in every "Now" if you keep your head and heart open.Love ya Bruce - Thanks!
-Nils

Boomp3.com

Okkervil River, 28/10, Mejeriet

2008-10-29T16:28:00.002+01:00

Ja, synd för er som inte var där i går. Okkervil River var nämligen hysteriskt bra. Inledningen var kanske lite, lite trevande med en ensam Will Shef. Men snart klev hela bandet in och bjöd på en tight, välspelad, svängig kväll. Fokus låg på de två senaste skivorna The Stage Names och The Stand Ins. Inte fel, för de får nog faktiskt räknas till Okkervil Rivers hittills bästa prestationer. Our Lives Is Not A Movie Or Maybe, Unless It Kicks, Is There A Hand To Take Hold Of The Scene, Singer Songwriter, Pop Lies avverkades och var fullkomligt knäckande. Från Black Sheep Boy bjöds vi - lyckligtvis - bland annat på Black och For Real. Kvällens höjdpunkt var dock en euforisk, helt magisk Lost Coastlines som fick det att rycka våldsamt i dansbenen. Även Abbas Does Your Mother Know var riktigt rolig, spelad enbart i Sverige enligt Will Shef. Det må vara hur det vill med det, bra var den i alla fall. Och då står ändå Abba extremt lågt i kurs hos mig. Mer överskattat band får man leta efter. Egentligen var kvällen helt perfekt; jag saknade bara John Allyn Smiths Sails. Man kan inte få allt, och jag lämnade Mejeriet med en varm, behaglig känsla i kroppen. Livemusik när den är som bäst. Hade jag satt betyg hade jag satt fem av fem möjliga.

Höstlåtar - resten av listan

2008-10-28T13:02:00.009+01:00

Okej, här kommer de 15 sista höstlåtarna. Jag struntar i att skriva något om dem, men lägger upp dem som mp3:or. Jag orkar inte ro projektet i hamn känner jag, har både viktigare och roligare saker att göra. Det var roligt att lyssna och sammanställa låtarna, men inte lika kul att skriva om dem. Det blev en del låtar som jag själv förknippar med höst, men som inte låter så mycket höst. Tänker främst på Arcturus och Xiu Xiu. Calexico fick för övrigt med två låtar på listan. Jag är extremt förtjust i bandets ödsliga prärieballader, och på nya skivan Carried To Dust finns de i mängder. Allra bäst gillar jag Two Silver Trees, som brukar göra mig sällskap i iPoden på väg till jobbet.Tom Waits och 16 Horsepower dominerar topplaceringarna, föga oväntat. Flutter vann listan rättvist, lyssna på den så förstår ni varför. Extremt deppig låt, en regnruskig novemberdag översatt i musik.

Att välja ut bara två 16 Horsepower-låtar var extremt svårt, då i princip alla låtar från Secret South kunde varit med. Nu blev det istället ingen. Från debuten och från Folklore passar åtminstone hälften av låtarna. Jag kunde lika gärna valt Hutterite Mile, Blessed Persistance eller Beyond The Pale från Folklore. Heel On The Shovel var dock rätt självskriven. Låten målar upp bilder av karga, skeva landskap i de amerikanska obygderna. Jag, min bror och en av hans kompisar satte oss i bilen och körde en regnig, kolsvart decemberdag från Åhus till Broby, för att titta närmare på det övergivna sanatoriet som ligger där. I bilstereon spelade vi Sackcloth 'N Ashes med 16 Horsepower samt Silent Hill 2 Original Soundtrack av Akira Yamaoka. Ett mer passande soundtrack till denna biltur går inte att tänka sig. Det är därför Akira Yamaoka får plats på listan. Silent Hill 2 släpptes 2001 till PlayStation 2 men står sig än i dag som ett av de bästa och mest mogna spel som gjorts. En oerhört mörk och tragisk historia, som känns oerhört genomarbetad in i minsta detalj. Alltifrån Akira Yamaokas stämningsskapande grafik till den vuxna historien som berättas. Silent Hill 2 är otäckare och bättre än någon skräckfilm som gjorts. Love Psalm är kanske den mest lättillgängliga låten i spelet. Lyssna på den klagande, gråtande gitarrslingan som återkommer i vad som väl får sägas vara det instrumentala styckets refräng.

Att välja ut två låtar med Tom Waits var ungefär lika svårt som fallet 16 Horsepower. Mannen har en enorm låtskatt, och många låtar som har den rätta höststämningen. Jag fuskade lite och stoppade in Flash Pan Hunter/Intro som en slags introduktion. Jag har valt mellan All The World Is Green, Yesterday Is Here, Swordfishtrombones, November, Cold Cold Ground och många, många fler. Till sist blev det Another Man's Vine från Blood Money och More Than Rain från Frank's Wild Years. Lyssna på det inledande dragspelet i More Than Rain. Det sammanfattar allt jag inte med ord försöker få sagt med begreppet höstmusik. Just så låter hösten.

Och hur väljer man endast två låtar med Opeth? Opeth som så få andra band lyckats i princip varje ton de gjort lyckats fånga det svenska vemodet, den nordiska naturen och till syvende og sist hösten. Lyssna på hela Orchid, Morningrise, Still Life och Deliverance. Det är så mycket höstromantik att det nästan inte är sant. Jag älskar att plocka med mig Morningrise och Still Life i iPoden och ge mig ut i höstskogen och promenera och kontemplera. Och ändå kom ingen låt från Still Life med. Nej, jag kunde inte bestämma mig. I stället blev det Wreath från Deliverance. Wreath är egentligen knappt ens särskilt typisk Opeth. Den är nästan rakt av en hård metallåt, utan skönsång och utan särskilt många akustiska, fjäderlätta mellanspel. Men i stället är den helt galet mörk, lyssna bara på det gråtande, uppgivna, hopplöst vackra gitarrsolot en bit in i låten. Det är höstmusik i sin renaste och absolut mörkaste form. Soundtracket för de dagar som höstdeppigheten är som allra tyngst. Var det jävligt innan, blir det ännu jävligare av att lyssna på Wreath. Jag vågar dock inte rekommendera Scott Walkers The Drift, den skivan är så mörk och ond och jävlig att den får all ond hårdrock att framstå som Mora Träsk. Är man höstdeppig innan så är man redo för dårhuset efter att ha lyssnat på The Drift. Jag klarar knappt av att lyssna på den, så jobbig är den. En fantastisk skiva, men jag kan inte ha med något från den på min höstlista med risk för min och mina eventuella läsares mentala hälsa.

Så, här har ni den - de 30 bästa höstlåtarna. Glöm nu inte att kolla på Daniel Josefssons lista, han går in mycket hårdare för det här än vad jag gör. Hoppas ni hittar något ni gillar, och att ni får in den där rätta, härliga höstkänslan. Tack och hej.

1. 16 Horsepower - Flutter
Boomp3.com

2. Tom Waits - More Than Rain
Boomp3.com

3. 16 Horsepower - Heel On The Shovel
Boomp3.com

4. Opeth - Advent
Boomp3.com

5. Akira Yamaoka - Love Psalm
Boomp3.com

6. Tom Waits - Another Man's Vine
Boomp3.com

7. Leonard Cohen - The Partisan
Boomp3.com

8. Calexico - Two Silver Trees
Boomp3.com

9. Opeth - Wreath
Boomp3.com

10. Nick Cave - I Let Love In

Boomp3.com

11. Xiu Xiu - I Luv The Valley OH!
Boomp3.com

12. Calexico/Iron & Wine - He Lays In The Reins
Boomp3.com

13. Arcturus - Master Of Disguise
Boomp3.com

14. Joy Division - Day Of The Lords
Boomp3.com

15. Woven Hand - Cripplegate (Standing On Glass)
Boomp3.com

Trötthet

2008-10-28T09:33:00.000+01:00

Som ni ser händer här inte så mycket för tillfället. Jag har inte ork eller lust, helt enkelt. Det är väl vanlig hösttrötthet. På jobbet har jag numera så pass mycket att göra att jag inte hinner med bloggen, och hemma har jag annat att göra som lockar mer. Jag ångrar lite att jag drog igång höstlistan. Den känns som ett måste, och jag hatar måsten. Jag måste ju få ihop hela listan, men jag orkar inte. Tycker inte att det känns speciellt kul att skriva om låtarna som återstår, även om det är 15 fantastiska låtar. Vi får väl se vad som händer. Topp 50-listan ska jag i alla fall ro i hamn någon gång.
Namnet på den här bloggen känns plötsligt extremt passande. I started something I couldn't finish. Exakt så.

Xiu Xiu på Debaser

2008-10-21T15:33:00.002+02:00

Jag och bror min åkte till Debaser för att avnjuta Xiu Xiu i lördags. Vi anlände några minuter innan klockan 22; perfekt för då kom vi in gratis. Vi var de enda i lokalen med Xiu Xiu-tröjor, så vi kände oss speciella och märkvärdiga. Ett rätt tråkigt förband som jag inte ens brydde mig om att komma ihåg namnet på inledde med att riva av ett par i stort sett instrumentala krautlåtar. Vi pratade om viktiga ting och jag tog en öl eller två. När Xiu Xiu så äntligen klev in på scenen var förväntningarna på topp. Jag har länge velat se bandet, men kände att det här skulle kunna sluta hur som helst. Speciellt som bandets senaste skiva, Women As Lovers, är ganska tråkig. Men jag blev extremt positivt överraskad. Trots att Xiu Xiu bara är tre man på scen lyckas de skapa enorma mängder ljud. Brorsans kompis, som såg dem i Stockholm, sammanfattade den spelningen med orden "extremt kraftfullt", och så var det. Jamie Stewart har en skev, plågad röst och framkallar dessutom härligt oljud via sin gitarr. Kvällens största stjärna var dock trummisen. Han var iförd en Darkthrone-tröja och spelade med en frenesi och iver jag sällan skådat förr. Han bankade fullkomligt skiten ur sitt lilla trumset och fick ett par gånger gå upp och resa sina cymbaler som han slagit omkull. Han satt med munnen på vid gavel i ett fånleende och med fjärrskådande blick. Han var helt otroligt skön, och väldigt duktig. Xiu Xiu bjöd på låtar från hela karriären, men tyvärr spelades inte I Luv The Valley OH!, deras överlägset bästa låt. I övrigt en klockren spelning.

20. I Wanna Marry You (The River, 1980 / The Ties That Bind, 1979)

2008-10-21T15:11:00.005+02:00

En av Bruce Springsteens vackraste kärlekslåtar - det finns många - är den här. Det hörs ju bara på titeln. Jag räknar den faktiskt som en av de finaste kärlekslåtarna som finns över huvud taget. Den börjar med ljuva orgeltoner, som självklart ska påminna om hur det låter i kyrkan när det vankas bröllop. Clarence Clemons orgelsolo i slutet av låten måste också nämnas - oerhört vackert. Texten är en vacker kärleksförklaring, men på ett mer vuxet och seriöst sätt. Textens huvudperson utlovar inte guld och gröna skogar eller uppfylla hennes drömmar, men åtminstone kan han hjälpa till på vägen. Jag ser mig själv som någorlunda romantisk. Min tanke har varit sedan ungefär första gången jag hörde låten att den ska spelas på mitt bröllop, alternativt när jag friar. Helst skulle jag förstås spelat och sjungit den själv, vid något romantiskt tillfälle. Men eftersom jag varken kan sjunga eller spela något instrument får det bli på något annat sätt. Jag vet inte. Hur som helst så kan jag inte tänka mig någon vackrare bröllopsmusik än den här. Det gör att I Wanna Marry You når så högt som en tjugondeplats på topp 50-listan.

I see you walking, baby, down the street
Pushing that baby carriage at your feet
I see the lonely ribbon in your hair
Tell me I am the man for whom you put it there

You never smile girl, you never speak
You just walk on by, darlin' week after week
Raising two kids alone in this mixed up world
Must be a lonely life for a working girl

Little girl, I wanna marry you
Oh yeah, little girl, I wanna marry you
Yes I do
Little girl, I wanna marry you

Now honey, I don't wanna clip your wings
But a time comes when two people should think of these things
Having a home and a family
Facing up to their responsibilities
They say in the end true love prevails
But in the end true love can't be no fairytale
To say I'll make your dreams come true would be wrong
But maybe, darlin', I could help them along

My daddy said right before he died
That true, true love was just a lie
He went to his grave a broken heart
An unfulfilled life, makes a man hard
Oh, darlin'
There's something happy and there's something sad
'Bout wanting somebody, oh so bad,
I wear my love darlin', without shame
I'd be proud if you would wear my name

Boomp3.com

21. The Promise (The Definitive Darkness Outtakes / 18 Tracks, 1999)

2008-10-16T11:00:00.008+02:00

Den här låten är jobbig. Jobbig att lyssna på. Inte för att den är dålig, utan för att den är så fruktansvärt tung och ledsen. Låten skrevs någon gång 1976 och sägs handla om konflikten med Mike Appel som gjorde att Bruce Springsteen inte fick spela in någon musik mellan 1976 och 1977. Den 28 maj 1977 fick Bruce äntligen gå in i en studio igen och började då spela in mängder med låtar som han skrivit under den här perioden. En av dem var The Promise. Det var från början tänkt att den skulle inkluderas på Darkness On The Edge Of Town, men folk som hört den menade att den handlade alldeles för mycket om konflikten med Mike Appel. Bruce var rädd att den skulle misstolkas och tog därför bort den och ersatte den i stället med Racing In The Street. The Promise spelades in i tre olika versioner, en inspelad i juni-juli 1977 i Atlantic Record Studios, en inspelad i augusti i samma studio och en i Record Plant i oktober 1977. Låten utgavs dock inte officiellt förrän 1999, på 18 Tracks. Då i en nyinspelad version med bara Bruce Springsteen på piano och sång. Detta eftersom han själv ansåg att det inte fanns någon studioinspelning som höll måttet. Det är struntprat, tycker jag. Studioversionen från 1977, som bland annat återfinns på The Definitive Darkness Outtakes och The Lost Masters må ha ganska dåligt ljud, men den är fantastisk. Den framförs här av hela The E Street Band, vilket inte är synonymt med hur den lät live. Den har nämligen bara framförts en enda gång (!) live i The E Street Band-versionen, på premiärspelningen på Darkness-turnén.

Men tillbaka till varför den är så tung och jobbig. Bruce Springsteen har själv förklarat att den ska ses som en slags fortsättning på Thunder Road, vilket tydliggörs av att texten till The Promise innehåller just orden Thunder Road upprepade gånger. Drömmarna i Thunder Road, framtidstron, optimismen höll inte hela vägen ut. The Promise är Thunder Roads baksida, de krossade drömmarna, uppgivenheten, misslyckandet. När Bruce med all sin desperation i rösten sjunger raderna
"Thunder Road, there's something dyin' down on the highway tonight" är det så fruktansvärt starkt att man som lyssnare måste pausa musiken och hämta andan. Ingen annan låt av Bruce Springsteen känns så här hopplös och uppgiven. Läs hela texten:

Johnny works in a factory, Billy works downtown
Terry works in a rock and roll band lookin' for that million-dollar sound
I got a job down in Darlington but some nights I don't go
Some nights I go to the drive-in and some nights I stay home
I followed that dream just like those guys do up on the screen
I drove my Challenger down Route 9 through the dead ends and all the bad scenes
And the promise was broken, I cashed in a few of my own dreams

Well now I built that Challenger by myself, but I needed money and so I sold it
I lived a secret I should'a kept to myself, but I got drunk one night and I told it
All my life I fought that fight, a fight that you can never win
Every day it just gets harder to live a dream you're believing in
Thunder Road, oh baby you were so right
Thunder Road, there's something dyin' down on the highway tonight

Well I won big once and I hit the coast, hey but I paid the big cost
Inside I felt like I was carryin' broken spirits of all the other ones who lost
When the promise is broken you go on living, but it steals something from down in your soul
Like when the truth is spoken and it don't make no difference, something in your heart runs cold
I followed that dream through the southwestern tracks, that dead ends in two-bit bars
When the promise was broken I was far away from home sleepin' in the backseat of a borrowed car
Thunder Road, here's for the lost lovers and all the fixed games
Thunder Road, here's for the tires rushing by in the rain
Thunder Road, remember Billy what we'd always say
Thunder Road, we were gonna take it all then throw it all away

En otrolig låt, en otrolig text. Bruce Springsteens 21:a bästa låt.

Boomp3.com

Just det, ja

2008-10-15T16:38:00.002+02:00

Jag har beställt min MacBook nu. Beräknad ankomst om ca 2 veckor. Alltid denna väntan!

Den som mot all förmodan är intresserad kan läsa mer om den här eller här.

22. Factory (Darkness On The Edge Of Town, 1978)

2008-10-15T16:26:00.004+02:00

Mitt ibland all den tunga, manliga rocken på Darkness On The Edge Of Town finns den här mjuka, vackra countrydoftande balladen. Den är bara två och en halv minut lång, men rymmer stora ord:

Early in the morning factory whistle blows,
Man rises from bed and puts on his clothes,
Man takes his lunch, walks out in the morning light,

It's the working, the working, just the working life.

Through the mansions of fear, through the mansions of pain,
I see my daddy walking through them factory gates in the rain,
Factory takes his hearing, factory gives him life,
The working, the working, just the working life.
End of the day, factory whistle cries,
Men walk through these gates with death in their eyes.
And you just better believe, boy,somebody's gonna get hurt tonight,
It's the working, the working, just the working life.

Fabriken ger och fabriken tar. Den tar hans hörsel, men ger honom liv i form av pengar, sysselsättning. På de här få minutrarna lyckas Bruce Springsteen fånga våndan i att varje morgon gå upp och släpa sig till jobbet. Jag har aldrig arbetat på fabrik, men jag jobbade många somrar som vaktmästare på sjukhuset i Kristianstad. Och morgontrött som jag är var det lika plågsamt varje morgon att släpa sig hemifrån vid halvsjutiden för att stämpla in klockan sju. Klockan fyra stämplade man ut, och gick precis som Bruce sjunger hem som en döende. Verklighet för miljoner människor som försöker härda ut för att kunna försörja sig och sina familjer. Factory är utan tvekan en av Springsteens allra bästa texter. Musikmässigt är den också underbar, men når trots det inte mer än plats 22 på listan. Live görs låten ofta i ett helt annat arrangemang som jag aldrig varit särskilt förtjust i. Bjuder därför på den ljuva studioversionen i stället.

Boomp3.com

16 Horsepower

2008-10-15T11:53:00.003+02:00

Helt utan min vetskap har mitt favoritband 16 Horsepower släppt en liveskiva vid namn Live March 2001. Inspelad i Belgien på Ancienne Belgique 2001, under Secret South-turnén. Låtlistan ser helt fantastisk ut med Joy Divisions 24 hours som ett av de största utropstecknen. 16 Horsepower har även spelat Day Of The Lords och Heart And Soul, och med tanke på att Joy Division var en stor influens för bandet är det väldigt passande. Dessutom är det fantastiska tolkningar som görs, nästan ännu mörkare och mer desperata än originalversionerna. Om det nu är möjligt. Annat godis i låtlistan: American Wheeze, The Partisan, Splinters, Burning Bush, Straw Foot, Haw.... alla jävla låtar!

Skivan finns att beställa hos Ginza för 159 kronor. Gör det!

Nu är det snart dags....

2008-10-14T20:00:00.003+02:00

23. Downbound Train (Born In The USA, 1984)

2008-10-14T16:31:00.004+02:00

I had a job, I had a girl
I had something going mister in this world
I got laid off down at the lumber yard
Our love went bad, times got hard
Now I work down at the carwash
Where all it ever does is rain
Don't you feel like you're a rider on a downbound train

She just said "Joe I gotta goWe had it once we ain't got it any more"
She packed her bags left me behind
She bought a ticket on the Central Line
Nights as I sleep, I hear that whistle whining
I feel her kiss in the misty rain
And I feel like I'm a rider on a downbound train

Last night I heard your voice
You were crying, crying, you were so alone
You said your love had never died
You were waiting for me at home
Put on my jacket, I ran through the woods
I ran till I thought my chest would explode
There in the clearing, beyond the highwayIn the moonlight, our wedding house shoneI rushed through the yard, I burst through the front door
My head pounding hard, up the stairs I climbed
The room was dark, our bed was empty
Then I heard that long whistle whine
And I dropped to my knees, hung my head and cried

Now I swing a sledge hammer on a railroad gang
Knocking down them cross ties, working in the rain
Now don't it feel like you're a rider on a downbound train

Downbound Train är utan tvekan en av Bruce Springsteens bästa och mest tragiska låtar, rent textmässigt. Joe som hade det han behövde här i livet, men nu har förlorat allt. Jobbet, pengarna och framför allt kärleken. Men mest tragiskt är partiet där hon ringer upp Joe och gråter och ångrar sig. Hoppet tänds och Joe springer genom skogen, men så klart möts av ett tomt sovrum. Jag lyssnade rätt mycket på den här låten för några år sedan då en flicka jag träffat ett tag inte ville träffas längre. Den kändes ganska passande. Låten i sig är den dystraste på den i övrigt ganska gladlynta Born In The USA, speciellt som den kommer direkt efter uppslupna Working On The Highway. Kontrasten blir dramatisk, och gör att Downbound Train står ut ännu mer. En av skivans bästa låtar, men det finns några som är ännu bättre, som vi ska se framöver...

Boomp3.com